dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Leela James: Let's Do It Again
Let's Do It Again (album, aac) Leela James
2009
Shanachie Records
8/10

Inkorrekt soulstank

När Leela James äntligen får ur sig ett andra album bryter hon mot så många tabun att det är lätt att tappa räkningen och svårt att inte imponeras.

Att släppa ett coveralbum är kanske inte det skarpaste draget om man vill få tyckarfolket med sig. Att välja låtar som Betty Wrights Clean Up Woman, Rolling Stones Miss You och The Staple Singers Let’s Do It Again hjälper knappast heller.

Att det är just vuxensouletiketten Shanachie som ligger bakom vägvalet är ingen överraskning.

Musikaliskt plockas det fram så många politiskt inkorrekta lösningar att jag knappast blir förvånad när förvirrade människor i min närhet börjar yra om Tina Turner anno Private Dancer. Här finns mycket riktigt soulelgitarrer och basljud vi inte hört maken till sedan 80-talet, men är det en dålig sak? Knappast.

Jag är väldigt kär i det här albumet.

När Leela James tar i med hela sin djupa och kraftiga stämma i James Brown-klassikern It’s a Man’s Man’s Man’s World ger hon låten både ett nytt liv och en ny innebörd. Magnifikt.

Och visst är det Leela James röst som bär den här skivan. Den har ett djup och en närvaro som saknar motstycke i den samtida soulsfären. James klarar med lätthet att växla från full funkkraft till sensuell soul (lyssna till exempel på den sagolika tolkningen av Al Greens Simply Beautiful).

Att hon kliver utanför sina egna tidigare ramar och plockar upp Phyllis Hymans discodänga You Know How To Love Me som om det vore det mest självklara i världen imponerar. Mångsidighet i sin allra ädlaste form.

Produktionen ligger långt från den förväntade stearinljusneosoulen. Det här låter mer som ett svettigt livejam än en överpolerad fortsättning av Voodoo-arvet. Det passar James och låtarna utmärkt.

Om det inte vore för en helt obegriplig cover av Foreigners I Wanna Know What Love Is (nej jag skrev inte fel, hon har verkligen spelat in den) hade det här varit material för de allra högsta betygen. Hur gärna jag vill kan jag inte bortse från att den ligger där mitt i vägen som ett överdimensionerat farthinder. Det hjälper inte att hon påminner mig om att jag lyssnat på tok för lite på Bobby Womack för mitt eget bästa för att fullt ut uppväga det klavertrampet.

Å andra sidan förlåter både valet och tolkningen av Bootsy Collins I’d Rather Be With You det mesta. Stank i ordets allra svettigaste bemärkelse.

Lyssna på originalversionerna i Spotify (alla utom Al Greens Simply Beautiful som inte finns där).

Patrik Hamberg

Publicerad: 2009-04-16 18:35 / Uppdaterad: 2009-04-20 13:06

Kategori: Recension, Spellistor | Recension: #5065

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig