Jag ser den framför mig. Jazzmasken. Ole Mårten Vågan (Motif, Håvard Wiik Trio) står där med jazzmasken. Lätt öppen mun, som vore han andfådd. Kresten Osgood (Blake Tartare, Dom Minasi Quartet) tittar på. Vågan slår an strängarna. Första sekunden lite trevande, mer säkert sen. Han kniper ihop jazzmasken och börjar mjukt gnola melodin. Frameggad av sig själv drar han dem hårdare och bjuder in trummorna att spela med. Först följer Osgood uppmärksamt med, men så kommer den. Jazzmasken. Riktade mot musiken, inte mot publiken på Glenn Miller Café där skivan är inspelad.

Jonas Kullhammar kommer in med sin saxofon och verkar först mer inbjudande. Men snart vänder han sig i duell med takt och toner. Mot slutet av hans egen inledande Snake City Rundown trappar trion av mot ett funksvängigt groove. Lovely.

Man kunde ju tro att vi skulle få trions debutskiva i livetappning när debutskivans titel återkommer med ett tillägg av ordet live. Men tror du det så tror du fel. Med en titt i båda låtlistorna ser vi snarare att ingenting överensstämmer. Det är mer jazzmasken som är live istället för studioinspelad.

På debutskivan fick vi helt annat material och jag saknar att få höra en del i liveversion, som afrosvängiga Ebony Queen eller glättiga Kid Dynamite. Men istället får vi bara nytt material vilket helt enkelt gör Andratx Live till bandets andra skiva.

Men jag ska inte klaga, jag får ju nytt istället. Två kompositioner av Kullhammar, två av Osgood och så Farah från — så här i Jesus-tider, sonen i treenigheten Coltrane (fadern)/Pharoah (sonen)/Ayler (helige ande, enligt Albert Ayler själv) — tenorsaxofonisten Pharoah Sanders. Min favorit bland huvudspåren är blåa Morsan å farsan som har den där vackra sorgen som bara toner kan plocka fram. Sentimental och tillbakablickande, men det långsamma tempot suger in mot mitten och ett svängande nu.

Men allra bäst är låten som är exklusiv för cd-utgåvan, Charles Brackens Attainment. Det är framför allt den låten som får mig att återvända till skivan om och om igen. Men varför då snåla med den för de digitala kunderna? Är inte de lika fina för Moserobie?