dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Cure: 4:13 Dream
4:13 Dream (album, mp3) The Cure
2008
Universal
3/10

Vid vägs ände

Jag har aldrig suttit uppe en klar vinternatt med Robert Smiths röst som enda sällskap. Aldrig känt att han och hans band varit de allra viktigaste. De riktigt djupa dalarna har andra band tagit hand om. Tungsinnes-Cure kändes alltid lite för självömkande, lite för teoretiserade. Jag föredrog alltid att tala om Smith som Fat Bob. När jag sedan, sent omsider, började på Cure så var det enbart med de tidiga skivorna. Har alltid hållit Seventeen Seconds högst. I den änden stannade jag. Ni fattar. Disintegration, my ass (det står jag i och för sig fortfarande fast vid).

Sen köpte jag The Head on the Door bara sådär, av en ganska oklar anledning. Och där trillade femöringen ner. Tur att man blir äldre. Visserligen kommer jag nog alltid att kalla det där mänskliga sminkade palmträdet för hans mindre smickrande öknamn, men det är väl en bisak i sammanhanget.

Så att ni vet var jag står.

4:13 Dream. Första genomlyssningen, första impulsen: stänga av.

Lite senare. Mer sansat lyssnande. Det är ett faktum att 4:13 Dream belastas hårt av sin produktion, som ärligt talat mest är en stor gröt, alternativt låter som Nickelback. Det andra problemet är att det inte finns några låtar här. Det finns sjok av ljud ovanpå vilka en konstant ylande Robert Smith plågar ens hörselgångar.

Få vokalister har kapacitet att bli lika hjärtslitande som just Smith. Styrkan ligger dock i växlingarna mellan högt och lågt, mörker och ljus, inte i den rena muskelstyrkan, om man får kalla det så. På 4:13 Dream är intrycket att Smith tar i från tårna som för att övertyga även sig själv om att det faktiskt är en Cure-skiva det är fråga om. För ofta är sången det enda tecknet på det. Låtarna är genomgående slätstrukna för att inte säga i det närmaste osynliga. Reasons Why låter till exempel mest som… The Killers.

Önskevalet för The Cure som band står egentligen numera mellan två alternativ: börja skriva bra låtar igen eller lägga ner verksamheten. Jag erkänner att det finns snygga detaljer här och var på 4:13 Dream; som den spöklika gitarrslingan som ekar genom Hungry Ghost, mollpianot på Switch (där bandet nästan, nästan närmar sig de stora ljudmassiv de tidigare varit kapabla till, men Simon Gallups bas får inte tillräckligt med tid och låten stressas iväg och faller platt på mage). Freakshow är habil, Sirensong med sitt klassiska Cure-sound likaså, men den enda låten jag kommer att återvända till på detta trettonde studioalbum är Sleep When I’m Dead, en av de fyra singlar som utan större hallå släppts före skivan. Dess tre minuter och femtio sekunder utgör det längsta sammanhängade tidsintervall på 4:13 Dream där Cure på riktigt kan uppehålla mitt intresse. Här låter bandet till sist, elva låtar in i skivan, som att de till sist lyckats hamna på samma frekvens och dessutom kommer ihåg hur det en gång kändes, kommer ihåg hur det borde kännas.

I övrigt är 4:13 Dream ett Cure som plagierar Cure. Visst, här finns båda aspekterna av deras karriär, både de jangliga poplåtarna och de svarta bråddjupen. Eller snarare, reflektioner av dem. Det innerliga, det intensiva som gjort Cure till ett så fantastiskt band har tvättats ur och det som nu återfinns är grått, blekt och med ett vid det här laget groteskt utsmetat läppstift.

Självklart önskade jag mig en lysande skiva från det här bandet. Trots att alla tecken talade emot det. Och kanske kan vi fortsätta hoppas (om inte annat är det svårt att tänka sig att den egocentriske Smith någonsin faktiskt drar sig tillbaka). Det kommer vi förmodligen att göra, även om hoppet redan är minimalt och hela tiden blir än mindre. Kanske är det dags att till sist bli realist. Men aj vad det svider.

Martina Nordman

Publicerad: 2008-11-02 00:00 / Uppdaterad: 2008-11-02 08:57

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4835

24 kommentarer

Har lyssnat igenom skivan en gång och jag har ingen större lust att plocka fram den igen. Hade inga större förhoppningar på den här skivan men det här är ju värre än WMS. Förra skivan var ju lyssningsbar i alla fall. Smith borde koncentrera sig på att fixa de resterande deluxe-utgåvorna av de gamla albumen istället. Och när han ändå håller på med sådant kan han se till att In Orange ges ut på DVD också. Nya låtar kan de sluta skriva, turnera istället och spela de gamla alsterna. 3 är ett för högt betyg för den här smörjan.

Medlem 2008-11-02 00:32
 

Efter Disintegration har skivorna väl aldrig blivit bättre än mediokra… Tyvärr.

Medlem 2008-11-02 00:48
 

Mysen: Tycker tvärtom. Jämfört med förra skivan är det här åtminstone några steg åt rätt håll. Åt pophållet, förstås som alltid indränkt i ljudväggar som hotar att kollapsa över Robert Smith och hans melodiskapelser. Det stora problemet med den här skivan är, som Martina är inne på, att det inte finns något som griper tag. Ljudmässigt betydligt roligare än förra gången, men melodierna ekar väldigt mycket med sin frånvaro. När låtarna snurrat färdigt kan jag inte plocka ut en enda låt – och det är i sig förstås inget bra betyg.

Att The Cure, med några lysande låtundantag, blev riktigt bra först i och med ”Head on the Door” är ju dessutom ställt utom särskilt mycket tvivel. ”Seventeen Seconds” är ju en av deras tristaste skivor.

Ola Andersson Redaktionen 2008-11-02 00:55
 

Den bästa osminkade platta de släppt! Lite som Destroyer med Kiss! Fast utan smink och dist!

Peterok Oregistrerad 2008-11-02 01:00
 

Ola: Vi har uppenbarligen olika uppfattningar om det där. Jag har inget emot ”Pop-Cure” så länge det låter som på ”Head on the door” och ”Kiss me, kiss me, kiss me” (bästa skivan!) men när de börjar närma sig ”Friday I’m in love” (kom igen, den är ju inget vidare egentligen) och ”High” (som ”Only one”) vill jag bara stänga av. Jag sitter mest och garvar åt ”Freakshow”.

”The perfect boy” var den enda nya låten jag tyckte om när jag såg dem live i våras, men på skivan känner jag knappt igen den. Öppningsspåret ”Underneath the stars” känns rätt ok tills man inser att det bara är en kopia tagen från ”Disintegration”. Och det är väl det största problemet med skivan, allting låter som riktigt dåliga kopior på sådant de gjort förr.

westost: Bloodflowers är riktigt bra bara man ger den lit tid.

Medlem 2008-11-02 01:26
 

Hur kan man såga ”Seventeen Seconds”???? Vi fattar inte….
Fast å andra sidan så tyckte vi nergången började med ”Head on the Door”…”Kiss me, kiss me, kiss me” var lite upp och ner och blandat men ganska bra.. Disintegration var hur bra som helst. Tydligen blåste de allt krut de hade kvar på den skivan, för efter det var det bara hemskt hemskt hemskt. Eller iaf inte det Cure som vi gillade…

Och ja, Bloodflowers imponerade inte på oss heller…

Medlem 2008-11-02 11:02
 

Förr i tiden brukade en Cure sågning orsaka fan och lyssnarstorm. Idag bryr sin ingen. Dom har tvättat bort det där fula läppstiftet och kammat ner håret med en kotlett. Säger väl allt om hur jävla trist deras musik är idag. Denna lyssnade jag igenom en gång suckade och slängde i papperskorgen.

Per Kele Oregistrerad 2008-11-03 08:10
 

Lägg av nu! 4:13 Dream är det bästa The Cure har gjort sen Wish, och jo, Wish är ett mästerverk i klass med Disintegration, bättre t.o.m. Visst, på den här skivan fattas alla låtar som man blir känslomässigt berörd av som Wish är så fullt av. Men det är fortfarande en fantastisk bra skiva. Och vadå inga melodier? Är ni döva eller? 4:13 Dream innehåller de starkaste melodierna de skapat sen Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Och det finns inga låtar som låter som kopior på bättre låtar de gjort. Det låter väldigt nytt, överraskande fräscht och annorlunda.

Det finns många guldkorn på den här skivan; Underneath The Stars, The Reasons Why (jo, faktiskt!), The Hungry Ghost, The Perfect Boy, Sirensong, The Scream, It’s Over. Och texterna är de starkaste på länge.

Ni vet inte va ni pratar om. De största felet Cure fans gör är att jämföra det nya med det som släppts innan. Det är ett misstag! Om ni bara inser att det som varit förut hör till det som just varit förut, och lyssnar på låtarna, på The Cure, för vad dem är idag så skulle ni uppskatta musiken så mycket mer. Sluta lev i det förflutna och lev i nutiden i stället. Det gääller både genom musiken och det privata!

En underbar skiva helt enkelt! 9/10

Fredrick Oregistrerad 2008-11-03 14:50
 

Fredrick: Fan vad bra skrivet! sluta jämföra hela jävla tiden!

Marcus Oregistrerad 2008-11-03 15:09
 

Ironi på hög nivå av er båda….

Medlem 2008-11-04 02:06
 

Jag skulle vilja nämna två saker för Martina Nordman:

1. Sleep when I’m dead är från början en outtake från The head on the door-inspelningssessionerna, så det lär väl kunna förklara lite bättre varför du tycker om just den kanske.
2. Robert Smith använder sig inte längre av läppstift, så vitt jag har sett den senaste tiden.

Bidopah Oregistrerad 2008-11-06 03:40
 

Är detta samma band som gjort världens bästa skiva, Disintegration?
Som gammalt troget Curefan måste jag säga att jag är ruggigt besviken (även om jag inte förväntade mig något egentligen.. Förra skivan och spelningen i februari var under all kritik).
Låtarna är dåligt arrangerade, producerade, ofta utan vettiga medlodier (undantag finns) och dessutom sjunger Robert sämre än någonsin. Och inte nog med det har de riktat in sig på ett back to basics-popsound (om än ett jävligt illa spelat sådant). Ett jävligt tråkigt val. För det är pop-Cure som är minst intressant, bortsett från den lysande debuten och ett par spridda låtar från diverse album.
Jag önskar de hade slutat göra skivor med Bloodflowers, det hade varit en fantastisk sista-skiva och en upprättelse efter WMS-fiaskot fyra år tidigare.

Sid Farkus Oregistrerad 2008-11-06 11:54
 

Disintegration är ju ingen höjdare. En riktigt bra låt bara.

Angående Seventeen Seconds så är det lätt att förstå att Ola Andersson inte gillar den. Han gillar det gladbögiga 80-talet i färgsprakande färger, inte den tidiga ångesten i svartvitt.

Wish var en parodisk platta.

Medlem 2008-11-06 13:06
 

Precis. Det är just det som ”Disintegration” är känd för. Sina gladbögiga färgsprakande färger.

Ola Andersson Redaktionen 2008-11-06 16:42
 

Varför denna sarkastiska ton, Ola? Alias karaktäriserar väl dig ganska perfekt när han säger att du ”gillar det gladbögiga 80-talet i färgsprakande färger”? Det är ju exakt det du skriver om hela tiden.

evert Oregistrerad 2008-11-06 17:08
 

Fight! Fight!

Medlem 2008-11-06 17:09
 

evert: Absolut. Tycker bara att det är underhållande att just ”Disintegration” (ja, en av de bästa skivor som gjorts) lyfts fram som bevis på detta.

Ola Andersson Redaktionen 2008-11-06 19:08
 

F’låt Ola. Inte kul att få sin musiksmak beskriven så kort och så uselt. Stämde såklart inte heller i The Cure-fallet.

Såg filmen ”Control” för nån dag sedan. Svartvit. Passade bra för det tidiga 80-talet. (Inte speciellt bra film f.ö.)

Medlem 2008-11-06 20:32
 

Alias: Tvärtom. Det var en väldigt passande beskrivning av en stor del av mitt musikåttiotal. Som jag skrev var det bara underhållande att det drogs upp som en parallell till varför jag gillar ”Disintegration”.

Ola Andersson Redaktionen 2008-11-07 14:53
 

Att kritisera Disintegration och Wish är ju parodiskt om något. Nästan så man blir förbannad.

Och nej, Control är ingen vidare film. Bara yta och inget innehåll av värde. Läs boken istället, alla ni som inte ännu gjort det.

Sid Farkus Oregistrerad 2008-11-07 17:12
 

Konstigt att ingen, så vitt jag kan se, har nämnt Pornography. Deras första riktiga mästerverk och en ljuvlig studie i existentiell ångest, självförakt och galenskap.

Sid Farkus Oregistrerad 2008-11-07 17:33
 

Pornography är kanske den bästa skiva som gjorts…..Charlotte sometimes förmodligen den bästa låt som gjorts tät följt av Kyoto song

conny Oregistrerad 2008-12-20 17:41
 

Håller med Fredrick!!

4.13 dream är en mycket stark platta. Cure har aldrig släppt någon svag platta ännu. Vi har blivit otroligt bortskämda när Cure har släppt skivor som Disintegration, Wish, Pornography, head on the door m.f.l..denna plattan är inte långt efter så helt klart 8-9/10 i betyg från mig. Har lyssnat på cure sedan 6 års ålder är 37 nu:)

Ni som inte gillar dem längre, kan sälja allt ni har med Cure till mig, köper det gärna.

MVH (Sveriges största cure-samlare)

Lasse Oregistrerad 2010-03-08 10:26
 

Vi ses på hultsfredsfestivalen i sommar 2012 för att se världens i särklass bästa band:)

Lasse Oregistrerad 2012-01-20 16:18
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig