För vad som är min sista recension för dagensskiva.com i sin nuvarande form väljer jag en skiva som släpptes för ganska precis trettio år sedan. Den tredje maj 1982 när Pornography släpptes, hade The Cure redan, i total enlighet med någon okänd form av logik, redan turnerat 14 datum (turnén döptes till 14 Explicit Moments) […][...]

14 400 stygn. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något värmande med artister som fortfarande lägger manken till i skapandet av skivomslag i dessa digitala tidevarv. Kanske just därför. Men så finns det förstås ambitionsnivåer och ambitionsnivåer. När det blev dags för Jenn Mierau att knåpa ihop sitt första album blev […][...]

(Foto: Toni Kaarttinen (CC BY-NC 2.0) Så har vi då kommit fram till sista delen av 2010-resan. 100 låtar som förhoppningsvis gjort att några av er hittat några nya favoriter. Om du precis rasat in här är det bara att sparka igång Spotify-listan och börja lyssna. 78 av låtarna finns samlade i en nästan åtta […][...]

Samtidigt som Robert Smith och hans mannar förbereder sig för de återstående Reflections-konserterna, där de kommer att spela Three Imaginary Boys, Seventeen Seconds och Faith i följd och helhet (en gång i London, resterande spelningar äger rum i USA), så tillkännagör de också släppet av (ännu) en liveinspelning. Bestival Live, som släpps den 5:e december, […][...]

The Horrors har kommit långt sedan 2007 års debut Strange House. Vid den tidpunkten tycktes Southend-bandet närmast inkarnationen av pose i form av nihilistiskt skrän med större fokus på frisyrer och stuprör än på musiken. Personligen fann jag dem tämligen outhärdliga. The Horrors’ raison d’etre kändes mest som att få tag i pengar till hårspray. […][...]

Uppenbarligen; tar man sitt namn från Fat Bob, så får man mer eller mindre skylla sig själv. Inte för att man nödvändigtvis jämför sig, utan för att man målar in sig i ett hörn. Med textreferenser om att hoppa (på) tåg gör man det ännu mer. Det skulle kunna vara ganska kört för The Exploding […][...]

Till skillnad från Marcus Birro och andra hängivna fans älskar jag inte The Cure för Disintegration och deras långa, desperata klagobrev till mänskligheten, utan för den marginaliserade delen av deras katalog som utgörs av barnsligt upprymda poplåtar. Kanske krävs det just en härdad cyniker som Robert Smith för att lite solljus mellan persiennerna ska resultera […][...]

Jag har aldrig suttit uppe en klar vinternatt med Robert Smiths röst som enda sällskap. Aldrig känt att han och hans band varit de allra viktigaste. De riktigt djupa dalarna har andra band tagit hand om. Tungsinnes-Cure kändes alltid lite för självömkande, lite för teoretiserade. Jag föredrog alltid att tala om Smith som Fat Bob. […][...]

1996 svepte en reklamfilm över stora delar av världen. Reklamfilmen i sig var kanske inget särskild – reklam för en av Levi’s jeansmodeller – men musiken som spelades i den gjorde ett stort avtryck hos såväl mig som en hel hög andra. Stora trummor och smurfad sång. Skitbra grejer. Låten var Spaceman av få-hit-wondern Babylon […][...]

Åttiotalssound. Något så förbjudet. Så pretentiöst. Så ostigt. Så tufsigt hår. Alldeles för gravallvarligt för att kunna komma tillbaka stort i den konstant ironiska tidsåldern. Jag ryser, nästan av genans. ”Det är bara att inse, du är inte sjutton längre”. Just det, ja. Det är så väldigt svårt att undvika att kastas tillbaka till en […][...]