Jag har aldrig suttit uppe en klar vinternatt med Robert Smiths röst som enda sällskap. Aldrig känt att han och hans band varit de allra viktigaste. De riktigt djupa dalarna har andra band tagit hand om. Tungsinnes-Cure kändes alltid lite för självömkande, lite för teoretiserade. Jag föredrog alltid att tala om Smith som Fat Bob. När jag sedan, sent omsider, började på Cure så var det enbart med de tidiga skivorna. Har alltid hållit Seventeen Seconds högst. I den änden stannade jag. Ni fattar. Disintegration, my ass (det står jag i och för sig fortfarande fast vid).

Sen köpte jag The Head on the Door bara sådär, av en ganska oklar anledning. Och där trillade femöringen ner. Tur att man blir äldre. Visserligen kommer jag nog alltid att kalla det där mänskliga sminkade palmträdet för hans mindre smickrande öknamn, men det är väl en bisak i sammanhanget.

Så att ni vet var jag står.

4:13 Dream. Första genomlyssningen, första impulsen: stänga av.

Lite senare. Mer sansat lyssnande. Det är ett faktum att 4:13 Dream belastas hårt av sin produktion, som ärligt talat mest är en stor gröt, alternativt låter som Nickelback. Det andra problemet är att det inte finns några låtar här. Det finns sjok av ljud ovanpå vilka en konstant ylande Robert Smith plågar ens hörselgångar.

Få vokalister har kapacitet att bli lika hjärtslitande som just Smith. Styrkan ligger dock i växlingarna mellan högt och lågt, mörker och ljus, inte i den rena muskelstyrkan, om man får kalla det så. På 4:13 Dream är intrycket att Smith tar i från tårna som för att övertyga även sig själv om att det faktiskt är en Cure-skiva det är fråga om. För ofta är sången det enda tecknet på det. Låtarna är genomgående slätstrukna för att inte säga i det närmaste osynliga. Reasons Why låter till exempel mest som… The Killers.

Önskevalet för The Cure som band står egentligen numera mellan två alternativ: börja skriva bra låtar igen eller lägga ner verksamheten. Jag erkänner att det finns snygga detaljer här och var på 4:13 Dream; som den spöklika gitarrslingan som ekar genom Hungry Ghost, mollpianot på Switch (där bandet nästan, nästan närmar sig de stora ljudmassiv de tidigare varit kapabla till, men Simon Gallups bas får inte tillräckligt med tid och låten stressas iväg och faller platt på mage). Freakshow är habil, Sirensong med sitt klassiska Cure-sound likaså, men den enda låten jag kommer att återvända till på detta trettonde studioalbum är Sleep When I’m Dead, en av de fyra singlar som utan större hallå släppts före skivan. Dess tre minuter och femtio sekunder utgör det längsta sammanhängade tidsintervall på 4:13 Dream där Cure på riktigt kan uppehålla mitt intresse. Här låter bandet till sist, elva låtar in i skivan, som att de till sist lyckats hamna på samma frekvens och dessutom kommer ihåg hur det en gång kändes, kommer ihåg hur det borde kännas.

I övrigt är 4:13 Dream ett Cure som plagierar Cure. Visst, här finns båda aspekterna av deras karriär, både de jangliga poplåtarna och de svarta bråddjupen. Eller snarare, reflektioner av dem. Det innerliga, det intensiva som gjort Cure till ett så fantastiskt band har tvättats ur och det som nu återfinns är grått, blekt och med ett vid det här laget groteskt utsmetat läppstift.

Självklart önskade jag mig en lysande skiva från det här bandet. Trots att alla tecken talade emot det. Och kanske kan vi fortsätta hoppas (om inte annat är det svårt att tänka sig att den egocentriske Smith någonsin faktiskt drar sig tillbaka). Det kommer vi förmodligen att göra, även om hoppet redan är minimalt och hela tiden blir än mindre. Kanske är det dags att till sist bli realist. Men aj vad det svider.