Tills för inte mycket mer än en vecka sedan kategoriserade jag in Vampire Weekend bland det där nya. Det där som man hört så mycket om, men därför blivit mer avskräckt än något annat. Relativt ointresserad lyckades jag undvika Vampire Weekend, och var på god väg att låta det passera. Men så satt jag där, med det där nya.

Ett gäng belevade och belästa universitetsgossar från New York. Inte bara inom sina egna specialiteter ”Cape Cod Kwassa Kwassa” och ”Upper West Side Soweto”, men också inom arkitektur (Mansard Roof) och typografiska regler. Bara det att de har en låt som heter Oxford Comma, vilket syftar till kommatering. Det är ju verkligen ganska muntert.

De blandar afrikanska rytmer med mer eller mindre pretentiös universitetsrock. Stundtals låter det punk eller ska, men framför allt låter det av en hel del influenser från 80-talsartister. Ezra Koenig sjunger som Sting, utan att det nödvändigtvis låter som Sting.

Alla lånar ju från historien och varandra hela tiden. Men när man, som Vampire Weekend, influeras av Sting och Paul Simon, gör man ju i alla fall någonting nytt av själva lånandet. Det är väl just det som har lett till musikvärldens ovationer över, och stormiga romans med Vampire Weekend. Här har ni ändå några som gör något nytt genom att söka sig just dit de gör.

Men framför allt har ni här låten M79, om en busslinje i Manhattan. Årets lyckligaste låt, till dags dato, där de på denna indie- och afropop lägger fantastiska klassiska kammarstråkar och cembalo.

Så jag rättar in mig i ledet. Oavsett om det bara blir för en kort romans eller något långvarigt, får jag ge med mig för Vampire Weekends egna Cape Cod Kwassa Kwassa. Men ännu så länge framför allt tack vare årets lyckligast låt.