Om de senaste tio årens manliga indiestereotyp har varit en tystlåten, snällskäggig trubadur i truckerkeps så har den kvinnliga motsvarigheten som bekant rört sig mer åt Kate Bush-hållet. Det yviga naturbarnet i korkkilklackar är för 2000-talet vad Justine Frischmanns svarta lugg var för 90-talet. Clare Muldaur är något av ett praktexempel på allt ovanstående. Hon […][...]

Tills för inte mycket mer än en vecka sedan kategoriserade jag in Vampire Weekend bland det där nya. Det där som man hört så mycket om, men därför blivit mer avskräckt än något annat. Relativt ointresserad lyckades jag undvika Vampire Weekend, och var på god väg att låta det passera. Men så satt jag där, […][...]

Det här är den bästa skivan sen 1986. Då släpptes The Queen is Dead. I am a Bird Now med Antony & the Johnsons är det bästa jag hört sedan jag var 18. Antony är transvestit och kommer från New York. Han är god vän med Devrendra Banhart och Lou Reed. Med Boy George och […][...]

Vibratot aktiveras kanske lite för ofta. Helheten blir något enformig och det är skönt att skivan slutar efter trettiofem minuter. Men var för sig är de tio låtar Antony and the Johnsons satt ihop på den här skivan inget annat än underbara. Jag förstår att Rough Trade vill ha med det här att göra. Och […][...]