När det var dags för dagensskiva.com-redaktionens årliga sammanfattning av årets bästa skivor, som ni alla kunde hylla eller dissa för några veckor sedan, satte jag Jens Lekmans album som nummer tio i min ”slutgiltiga” lista. Ganska godtyckligt faktiskt, det måste erkännas så här i efterhand. Jag hade knappt hört skivan alls. Varför den hamnade där ändå var väl för att jag lyssnade igenom den lite hastigt (bråttom var det) och tycke att det ändå lät bra. Att jag inte hade lyssnat på den alls, fastän den kom ut i september hade nog mest med ångest att göra. Inför skivsläppet gjorde jag en intervju med Jens, en intervju som inte riktigt gick enligt planerna (vilket varken var mitt eller Jens fel, för övrigt). Men i alla fall, jag tyckte det var rätt misslyckat och ville inte tänka mer på herr Lekman. Ibland får man ångest alldeles för lätt.

Men när deadlinen för årets skivor var förbi och jag skickat in mina favoriter och Night Falls over Kortedala kunde vara ute ur mitt liv igen, då vaknade den i mitt medvetande. Först med den vemodiga göra slut-låten I am Leaving You Because I Don’t Love You med den knäckande textraden ”I’m so sorry I couldn’t love you enough”, om och om och om igen. Sedan började, sent omsider, resten av skivan strila sig in i ena örat utan att vandra ut genom det andra. Och jag gillade det.

Chefredaktörens visdomsord och uppmaningar angående det faktum att vi inte har skrivit om många av de skivor som ni och vi röstat på som årets bästa dunkar i bakhuvudet. Men vad ska jag säga om Night Falls over Kortedala?

Jag har aldrig varit något stort fan eller lyssnare av Lekman, vilket ni redan märkt i inledningen av denna recension. Rocky Dennis-EP:n Maple Leaves var dock en favorit då den kom, men efter det kunde jag inte riktigt koncentrera mig på herr Lekmans förehavanden, med undantag för några väl lyssningsvärda låtar. Men nu har tiderna förändrats igen. Night Falls over Kortedala är starkt rakt igenom, och det är nog helst så albumet ska avlyssnas. Hela på en gång, med upprepningar av vissa extra bra spår då och då. För även om jag tycker att Shirin är en mycket vacker låt blir den som allra bäst när den bäddas in mellan Your Arms Around Me och It was a Strange Time in My Life. Helhet.

Jens Lekman fortsätter att berätta historier, vilket alltid har varit hans specialitet och kanske också hans storhet. Och jag kan inte sluta undra om allt är sant. Berättelsen om den lesbiska tjejen Nina i Berlin i A Postcard to Nina, eller den om när låt-jaget skär fingertoppen av sig när han skivar upp en avokado i Your Arms Around Me. Men kanske spelar det ingen roll, försöker jag intala mig själv och stilla min nyfikenhet, det är ändå lika vackert.

Musikmässigt vandrar albumet från storslaget till komiskt underhållande, det förra i öppningslåtens And I Remember Every Kiss stråkar och uthållna toner, det senare i avslutningens Friday Night at the Drive-in Bingo saxofon och finurliga rim;

My heart is beating
beating like Ringo
as I pull in to the drive-in bingo
…
All these thoughts
as I opened up a Zingo
Friday night at the drive-in bingo
…
A daydream, I’m caught up in Limbo
Friday night at the drive-in bingo

Och allt däremellan. Jens Lekman använder sig av sin röst, sina texter och en mängd instrument och får ihop någonting alldeles strålande, mysigt, roligt, stort men ändå personligt.