Recension
- Deep Disco Culture vol. 2 - Underground Disco Rarities & Future Club Classics (dubbel-cd) Samling
- 2007
- Suss'd Records
Down, down, underground
Lyssna
Externa länkar
- Suss'd Records
- Webbplatsen verkar inte må så bra just nu. Repar sig förhoppningsvis snart.
1971 började Ian Dewhirst sin DJ-karriär, endast 16 år gammal. Musiken som gällde på Leeds Central var förstås, som på så många andra ställen i England, obskyr soul från andra sidan Atlanten. Northern Soul.
Som Northern Soul-DJ var det egentligen bara två saker som räknades: dels att få alla, rätt ofta långtifrån inresta, dansgolvsgäster att dansa bort vardagen så totalt som möjligt under några få timmar och dels att hitta de klarast skinande pärlorna i Northern Soul-backarna innan någon annan hittade dem. Det dröjde inte länge förrän Ians rykte hade spritt sig ordentligt, mycket just tack vare hans förmåga att hitta det omöjliga.
Att det var Ian, tillsammans med Jeremy Newall och Chris Barnett, som stod bakom den första utgåvan av Deep Disco Culture – en fest i rara discoupplevelser – kändes därför inte särskilt förvånande. Inte heller att det var brittiska Suss’d Records som syntes på etiketten – bolaget som på kort tid blivit det kanske säkraste kortet när det handlar om att återförpacka disco.
När det blev dags för volym två var mina förväntningar milt sagt uppskruvade. Lite för uppskruvade, skulle det visa sig.
Egentligen är ju upplägget precis som förra gången. Gräva sig så långt ner i dammiga och bortglömda skivlager som det bara går och återvända upp till ytan med de där låtarna ingen, knappt de som en gång spelade in dem, kommer ihåg. Skillnaden den här gången stavas Discopak. Zaf verkar dessutom, om man ska tro cd-häftet, vara en precis lika bra stavning. Vem som än må dölja sig bakom dessa alias, att det är en kille är så mycket ledtråd som Ian Dewhirst text ger oss, så ska han vara en hejare på att discodyka djupare än alla andra.
Förra gången kände jag igen de flesta av låtarna. Den här gången är förhållandet definitivt det omvända.
Azotos fantastiska San Salvador (här i en instrumentalversion jag inte hört förr) är förstås en av de låtarna. Liksom Buaris Do It Anyway You Wanna-lånande I’m Ready (Buari har ju dessutom gjort ett album med den briljanta titeln Disco Soccer som jag skrev om i anslutning till senaste fotbolls-VM). Liksom låtar med Bumblebee Unlimited, Eli’s Second Coming, Universal Robot Band, Pam Todd och Caress.
Några artister är bekanta sedan tidigare, men däremot med låtar eller versioner jag inte hört sedan tidigare. Remixen av Cloud Ones Atmosphere Strut och nämnda Azoto-låt är två remix fall. Main Ingredients strålande b-sidecover av Everything Man är ett exempel på ”känd grupp-okänd låt” (kolla också in Daybreaks originalversion på samlingen Master of the Masterpiece: The Very Best of Mr. Patrick Adams).
I övrigt finns det väldigt mycket som, i de korta texterna vid varje låt, ungefär låter som att inspelningen är hämtad från det sista kända exemplaret av den aktuella singeln. Något som säkerligen nästan stämmer – och på så sätt är egentligen volym två en ännu större kulturgärning än ettan. Men samtidigt är slagsidan mot ren funk många gånger lite för stor, med resultatet att det groovas en väldig massa, men det fattas något ovanpå groovebyggena (med Downtown-mixen av Bust That Nut som det tråkigaste exemplet).
Nu betyder inte det att Deep Disco Culture modell två är dålig. Tvärtom finns här förstås en massa godis att hämta. Det saknas bara lite väl mycket av det söta bland allt det salta.
Men nu vore det här inte Suss’d Records om det inte fanns några nya bekantskaper som är helt fantastiska. Donna McGhees Patrick Adams-producerade I’m a Lovebug är en sån – en låt som dessutom inte låter så lite som Bumblebee Unlimiteds Lady Bug, även den producerad av Patrick Adams. Captain Dax knorrande och rymddiscomullrande Dr Beezar är en annan ny favorit, liksom Oral Caress långa tema till Charlies änglar (även om den här versionen är förkortad till ”bara” sju och en halv minut).
Mer Patrick Adams-klonande dyker upp i Sammy Gordon and the Hip Huggerss Making Love. Sparkles Disco Madness är precis så bra som namnet antyder och så förstås Tantras tretton och en halv minut långa rymd-Moroder-orgie Hills of Katmandu i Patrick Cowleys mix. Ett fullständigt monster.
Fantastisk musik blandad med ett gäng låtar jag kunde klarat mig utan. Tvåan har varken samma toppar eller jämnhet som ettan, men de toppar som finns gör den definitivt värd att kolla in.
Publicerad: 2007-12-08 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-08 00:05
2 kommentarer
[...] Deep Disco Culture vol. 2 – Underground Disco Rarities & Future Club Classics (dubbel-cd) Samling [...]
#
coolt
#
Kommentera eller pinga (trackback).