Om jag fick välja bara en persons skivsamling, annan än min egen, att ta med till den öde ön skulle det förmodligen bli Dave Lees.

Dave, eller Joey Negro som han är mer känd som, har sedan det tidiga nittiotalet skämt bort oss med löjligt högkvalitativ musik. Både i form av remixer och egna produktioner. Men han har dessutom, parallellt med allt det här, grävt sig allt djupare ned i sjuttio- och åttiotalsdiscons förlovade land och kommit upp den ena knäckande bra discosamlingen efter den andra.

Hade jag fått gissa hade jag sannolikt sorterat in ”Deep Disco Culture” under just Joey Negro. Men den här gången är det faktiskt Ian Dewhirst som står för den kulturella välgärningen. För den som köpt på sig samlingsskivor de senaste åren är inte heller Ians namn något nytt (i år har han bland annat också satt samman den eminenta ”Discotheque volume 1: The Haçienda”). Särskilt som Ian också är mannen bakom Suss'd Records, som sedan 2003 återutgivit klassiskt och obskyrt Salsoul-material på samlingar och tolvor.

På många sätt är ”Deep Disco Culture” en naturlig fortsättning på Suss'd:s många ”Flavas”-samlingar, med den skillnaden att fokus mer är på mindre Salsoul-underetiketter och helt fristående småetiketter. Det betyder att ”Deep Disco Culture” hälsat på hos Vitamin Records, Free Spirit, Red Gregg, Dream Records och Tom och Jerry Moultons Tom'n'Jerry Records. Dessutom finns förstås Peter Browns skivbolag representerade genom Queen Constance, Land of Hits och Heavenly Star och P&P Records (den sista ägd tillsammans med Patrick Adams).

Och på något sätt känns det just som att det är Patrick Adams ande som vilar över hela ”Deep Disco Culture”. Bland Adams produktioner finns den kanske mest klassiska (Cloud Ones ”Atmosphere Strut”) och två av hans allra bästa (Caress ”Opportunity” – en av de bästa disco-låtar som spelats in – och The Music Makers ”Jump, Jump, Jump”) i urvalet, men Adams influens är större än så. Det känns som att det mesta av musiken på ”Deep Disco Culture” valts för att passa Adams sound. Att hela samlingen inleds med Adams-produktionen ”Dance Dance Dance”, framförd av Marta Acuna, är sannolikt ingen slump.

Att bygga en samling kring Patrick Adams-soundet borgar förstås för att det kommer att bli bra. Men det gör samtidigt att det trots allt blir lite väl mycket av samma sak mot slutet av andra cd:n.

Men resan dit. Oj, oj, oj.

Bland de mer välkända titlarna finns Metropolis ”I Love New York”, Claudja Barrys ”Sweet Dynamite” (basgången!), Lemons ”Freak On” och Moment of Truths fantastiska ”So Much for Love” i Tom Moultons instrumentalmix. Här finns också originalversionerna på två låtar som senare skulle bli stora hits i Inner Lifes versioner: dels Donna McGhees ”Make It Last Forever” och dels Rainbow Browns ”Let's Go Another Round” (”Knockout” när Inner Life gjorde den).

Och så finns det förstås mycket, mycket mer.

Som sagt, i ett sträck blir ”Deep Disco Culture” lika för mycket lika för sitt eget bästa, men intagen i lagom stora portioner är det mesta här snudd på omistligt (”Hunchin' All Night”! ”Get Down Boy”! ”Lalabye”! ”Too Hot to Stop!”).

Ytterligare ett bevis på att sjuttiotalsdiscon inte har någon botten. Och en väldigt bra startpunkt för den som vill gräva sig ännu djupare ned.