dagensskiva.com

48 timmar

Lördag

D.I.S.C.O.

Discokula

Lördag. Snart jul. Då blir det självklart disco för hela slanten.

Ett gäng låtar att lyssna på. Samma förutsättningar som förra gången: Lite mixat. Lite svängigt. Lite taffligt (eller “charmigt” som vi säger i branschen). Lyssna på egen risk.

Låtlistan hittar du här nedanför. När du lyssnar kan du också passa på att läsa tre sprillans nyskrivna discosamling-recensioner:

The Master of the Masterpiece: The Very Best of Mr. Patrick Adams

Deep Disco Culture vol. 2: Underground Disco Rarities & Future Club Classics

Dimitri from Paris presents Cocktail Disco

LÅTLISTAN TILL DECEMBERS DISCOMIX

Vissa händelser känns som en tanke. När jag sammanställde låtlistan till den här lilla discomixen visade det sig att jag, utan att ägnat det en enda tanke, varit väldigt årsfokuserad. Även om discons verkliga guldålder inte sträcker sig längre än en sex-sju år var det ändå lite förvånande. Här är oavsett vilket låtarna som går att ingår i min lilla decemberdiscomix.

1. Delegation Heartache no. 9 (1979)
Disco som genre var, som i princip all dansmusik, aldrig egentligen någon albumgenre. Med det inte sagt att det inte fanns discoalbum som håller hela vägen. Ett av de allra bästa exemplen är Delegations Ken Gold-producerade ”Eau de Vie”. Att säga att ”Heartache no. 9″ inte lyssnat på Chic är att bända sanningen så långt det bara går – men det är samtidigt också en av de bästa Chic-wannabe-låtar som gjorts.

2. Robin Beck Sweet Talk (Dim’s Re-edit) (1979)
Jag kan inte hjälpa det – vad Robin Beck än må ha gjort eller kommer att göra så är hon i min värld för alltid mest av allt 1988 års First Time. Den där bedrövliga Coca-Cola-reklamlåten, för er som var med när det begav sig. Men kan man blunda för det en stund har hon ju gjort bra grejer också. Exempelvis när hon, som ungefär alla andra artister i slutet av sjuttiotalet, gjorde disco. Producerade gjorde Kenny Lehman – som bland annat dessförinnan producerat Chic.

3. Gayle Adams Your Love Is a Life Saver (1980)
Efter att ha fått en hit med Sharon Redds Can You Handle It övertalade producenterna Willie Lester och Rodney Brown Prelude-ledningen att satsa på Gayle Adams. Your Love Is a Life Saver blev även den en jättehit. Dessutom med en stråk-slinga som eventuellt kan kännas bekant.

4. Kylie Minogue Step Back in Time (Tony King Remix) (1990)
”Remember the old days / remember the O’Jays”. När Stock Aitken & Waterman gav 22-åriga Kylie texten till det som skulle komma att bli uppföljaren till Shocked lär hennes första fråga ha varit ”vilka är The O’Jays”? Förhoppingsvis har hon sedan dess stiftat rejäl bekantskap med de discopionjärerna. ”When you can’t find the music, to get down and boogie / all you can do is step back in time”. Så sant som det är sagt. Och där väntar förstås discon.

5. Ava Cherry You Never Loved Me (1980)
Basen är ju mer än något annat pulsen, värmen och hjärtat i all riktigt bra dansmusik. I Ava Cherrys (som arbetade med David Bowie åren 1974-1979) You Never Loved Me får vi en av de allra mest drivande och mullrande basgångar som discoeran lyckades skaka fram – en basgång lika bittert vass som texten. Med den basgången skakande högtalarställen är det kanske lite förvånande att producenten bakom You Never Loved Me – och hela Avas Ripe-album är en av den polerade mjuksisoulens allra största: Curtis Mayfield. Ava själv kanske är mer känd för sitt förhållande, professionellt och privat, med David Bowie åren 1974-1979. Ett förhållande som bland annat resulterade i att Bowie skrev och producerade låtar till Ava-albumet People from Bad Homes och att han skrev Can You Hear Me från Young Americans till henne (en låt där Ava själv är med och körar).

6. Martha High He’s My Ding Dong Man (1979)
Mer i avdelningen: lite otippade producenter. När Martha High släppte sin solodebut på klassiska Salsoul Records 1979 var hon inte ny i branschen. Tvärtom hade hon redan sjungit och turnerat i över 15 år – först i gruppen The Four Jewels. 1964 blev gruppen del i The James Brown Revue och det var också början på ett samarbete som skulle vara ända fram till 1995 – den sångerska som hängt med James allra längst, när Martha hoppade av James Browns turnéfölje. Självklart var det också just James Brown som 1979 gav Martha vad som skulle kunna vara den musikaliska förebilden för Michael Jacksons Billie Jean.

7. Puff Moody (1979)
Discoeran har en enorm kyrkogård där alla en-singel-artister ligger begravna. Inte nog med att många bara släppte en singel innan de gick vidare i andra konstellationer – många av dessa artister och grupper lämnade inga eller väldigt knapphändiga spår efter sig kring vilka de egentligen var. Puff är en sådan artist. Singeln (You Got Me) In the Mood verkar ha varit det enda livstecknet som Puff någonsin visade. Med en ljudbild dränkt i piano, blås och stråkar filtrerad genom en av discons mesta hi-hats är (You Got Me) In the Mood precis lika rolig som du tror. Moody är den instrumentala versionen hämtad från singelns b-sida.

8. Kumano I’ll Cry for You (1980)
Ännu en artist som det milt sagt finns knapphändigt med information om är Kumano. Bakom Kumano ska kanadensiske Randy Kumano ha dolt sig – ett album som i USA sedan gavs ut av Prelude. Ungefär där tar det stopp med information. Det som däremot är alldeles smärtsamt uppenbart är att I’ll Cry for You, med sina gråtande stråkar och längtande saxofon, en av de sorgligaste discolåtar världen hört. Fullständigt fantastisk, förstås.

9. John Davis & The Monster Orchestra Ain’t That Enough for You (1978)
Discoeran var inte bara en tid där precis alla – oavsett vad de tidigare spelat för musik – åtminstone gjorde något discoalbum för att haka på den lukrativa trenden – det var också en era som obönhörligen stämplade några av de största artisterna i genren med ”disco” över hela meritförteckningen. Det gjorde också att när discon väl brann upp på den där fotbollsstadion så gjorde också en hel uppsjö karriärer det. En som gick från kommersiell jättesuccé till mer eller mindre bortglömd på ingen tid alls var John Davis. Efter att ha jobbat med namn som Phyllis Hyman, Carol Douglas, John Travolta, The Stylistics, The Salsoul Orchestra, The Trammps, Eddie Holman, Grace Jones, First Choice, Diana Ross och Loose Change fick John Davis till sist till en riktig jättehit med Ain’t That Enough for You – för att sedan försvinna nästan helt från kartan bara något år senare. Men även om John Davis glömdes bort är Ain’t That Enough for You även den sorgset stjärnglimrande disco av allra bästa sort – med stråkar som lånade från Cerrone och med ett piano som är som en mall för en generation house-skapare.

10. Peter Jacques Band Walking on Music (1978)
Ännu en Prelude-artist. Född i Guadeloupe, med italienskt blod i ådrorna, var Jacques Fred Petrus mulattfärgade hy en hudmässig sammanfattning av discon: svart eller vit – under discoljusen blandades de båda färgerna till en snudd på oändlig färgpalett. Ännu mer disco blev förstås Jean Jaques när han flyttade till Italien, världens näst mesta discoland, i skarven mellan sextio- och sjuttiotal. Med Milano som bas spottade han sedan ur sig musik på löpande band – musik av det eurodoftande snitt som Moroder, Cerrone och Costandinos ritat upp grunderna till. Två av dessa var Macho och Peter Jacques Band. Det är de sistnämnda som står bakom den övereuforibubblande Walking on Music som lyser vilken tråkig decemberdag som helst. Jacques blev tragiskt mördad 1986 under oklara omständigheter – allt ifrån att han var inblandad i maffian till att det bara var någon som inte gillade honom som fick nog – men innan dess hann han med att ge världen skivor med de Jacques-konstellationer som är de såväl mest klassiska som mest framgångsrika: Change och B.B. & Q. Band.

11. Ashantis Honey Baby (1977)
Ännu mer bubblande än Walking on Music är Ashantis fullständigt övercharmerande Honey Baby. Ashantis var en funkgrupp från Ghana som av någon anledning tog vägen förbi Italien när det blev dags att spela in albumet från 1977 (ett album som heter Ashantis eller Disco Play beroende på vem man frågar). Och det hörs. Honey Baby är det bästa från Italiens discoscen och den afrikanska sjuttiotalsfunken. Lite kuriosa i sammanhanget är att albumet dessutom ska ha getts ut i Polen av ett polskt skivbolag kort efter att det släpptes i Italien, vilket gjorde skivan, som någon konstaterade, till ”one of the funkiest records ever released in the Eastern block at that time”.

Ola Andersson

Publicerad: 2007-12-08 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-12 22:57

Kategori: Lördag, Podradio

17 kommentarer

här slogs det plötsligt snygga klackar i taket, mr disco.

Medlem 2007-12-08 01:53
 

Hade allt, men tack ändå!

Medlem 2007-12-08 06:56
 

Inget med Bee Gees?

Medlem 2007-12-08 08:28
 

Jag känner en farbror i Värmland som heter BG. Det är kul på något vis. Får jag din tillåtelse att kalla honom BeeGee som en slags hyllning till din åkomma?

Medlem 2007-12-08 08:47
 

Jag känner också en BG, kan det vara samma? (Mycket osannolikt men ändå). Sen vill jag att du utvecklar ordet åkomma i sammanhanget.

Medlem 2007-12-08 08:56
 

fildela inte patriciamusik!½½½½

Medlem 2007-12-08 10:30
 

HA!

Medlem 2007-12-08 10:47
 

Vad hände med Jimmy Sommerville, det är min fråga!!!!!?

Medlem 2007-12-08 11:45
 

jewbs: Jag tror du finner svaret i barnboken Kenta och barbiesarna.

Medlem 2007-12-08 12:23
 

jof: jag tror du har fel.

Medlem 2007-12-08 20:05
 

fan vad bra, Ola är min disco-mentor!

Hahaha

Medlem 2007-12-11 08:36
 

låtlistan hittar man…. var då?

Johan Oregistrerad 2007-12-12 11:06
 

Johan: Var planerad att dyka upp igår, men jag hann inte. Lägger upp ikväll.

Ola Andersson Redaktionen 2007-12-12 13:39
 

Så finns då låtlistan till discomixen till sist utlagd.

Ola Andersson Redaktionen 2007-12-13 11:34
 

Tackar.

Jag hade en gång ”Up Jumped The Devil” med John Davis & The Monster Orchestra. Jag har för mig att den inte var så tokig. Det var en kvinnlig djävul på omslaget.
Kumano, Puff och Ashantis – aldrig hört talas om.

Medlem 2007-12-13 12:40
 

Ja, John Davis-skivorna är definitivt bra allihop – även om de på disco-manér har sina vågsvängningar. Kumano och Puff är definitivt namn man gärna hade hört mer av (för Kumano blev det ju faktiskt i ärlighetens namn ett helt album också).

Ola Andersson Redaktionen 2007-12-13 14:21
 

ÄR VÄLDIGT INTRESSERAD AV DISCO HAR LYSSNAT EN HEL DEL PÅ DEN BÄSTA PARTY MUSIKEN SOM NÅGONSIN GJORTS!!!! MEN JAG MÅSTE SÄGA ATT DET GANSKA MÅNGA AV DESSA BITAR JAG INTE KÄNNER TILL, BLIR NYFIKEN. MINA FAVORITER ÄR (VARIERAR I OCH FÖR SIG) OLIVER CHEATHAM GET DOWN SATURDAY NIGHT, DONNA SUMMER BAD GIRLS, CHIC EVERYBODY DANCE, HAROLD MELVIN AND THE BLUE NOTES THE LOVE I LOST (LONG VERSION) JAKSON 5 I WON’T YOU BACK DOUBLE EXPOSURE MY LOVE IS FREE MFSB LOV IS THE MESSEGE

GOOD TIMES Oregistrerad 2008-01-25 22:36
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig