[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen] Att Dave Lee har låtit en stor del av hjärtat fyllas av sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets disco är knappast någon hemlighet för den som hört något som han släppt producerat, remixat eller på annat sätt återanvänt och samlat ihop för en större publik. Joey Negro är […][...]

I år har det gått tretton år sedan bröderna Simon och Robin Lee (den senare även med förflutet i A Hundred Birds) släppte sin klassiker In the Trees. En låt som fortsatt leva sitt eget liv, nästan vid sidan om Faze Action, och som så sent som 2007 fick sig en översyn dels av Jerome […][...]

Det är svårt att inte känna sig lite blåst på konfekten. Efter den två cd-skivor långa discofesten på The Master of the Masterpiece: The Very Best of Mr. Patrick Adams blir det lätt så när man sitter med nästa volym. Ja, eller kanske avsaknaden av volym i just det här fallet. Två skivor har nämligen […][...]

Ganska exakt 32 sekunder. Det börjar oskyldigt. En fyrfyra. Någon rasslar lite förstött på en hi-hat. Lite congas. En gurka som skrapar i bakgrunden. En kvinnoröst som förföriskt uppmanar mig att det är dags att ”get down”. Lite sådär som det kan vara vilken måndagkväll som helst. Sen har det gått 32 sekunder av Don’tcha […][...]

1971 började Ian Dewhirst sin DJ-karriär, endast 16 år gammal. Musiken som gällde på Leeds Central var förstås, som på så många andra ställen i England, obskyr soul från andra sidan Atlanten. Northern Soul. Som Northern Soul-DJ var det egentligen bara två saker som räknades: dels att få alla, rätt ofta långtifrån inresta, dansgolvsgäster att […][...]

9 februari 1964. Fyra långhåriga pojkar äntrar scenen hos Ed Sullivan. Precis där och då förändras populärmusiken för alltid. Jag brukar, när jag får frågan, säga att Beatles aldrig betytt något för mitt musiklyssnande och mitt musikintresse. Jag har aldrig lyssnat aktivt på dem. Jag äger inget album. Ingen samling. Det här är inte för […][...]