dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Samling: Mute Audio Documents, vol. 1-4 (1978-1984)
Mute Audio Documents, vol. 1-4 (1978-1984) (box) Samling
2007
Mute/EMI
8/10

Hur berättar man en historia?

När man väljer att berätta en historia finns förmodligen lika många sätt som det finns berättare. Kanske med vissa gemensamma grundelement, men likväl annorlunda.

För att berätta en musikalisk historia, om exempelvis en artist eller ett skivbolag, är det inte sällan (och rätt självklart) musiken som får berätta. En samling låtar som tillsammans bildar ett tidsdokument. En samling låtar som bara indirekt berättar historien, men samtidigt målar upp en mer komplett bild än ord någonsin kan. Men samtidigt kan ord vara ett komplement, som kliver in bakom kulisserna och sätter strålkastaren på det som kanske aldrig nådde ut när det begav sig. Intriger, internpolitiskt maktspel, en lyckosam slump.

När det, nästan 30 år efter starten, nu blivit dags att berätta historien om skivbolaget Mute sker det just genom musiken. 128 låtar utspridda över 10 cd-skivor mellan åren 1978 och 1984. Singlar, b-sidor, albumspår.

10 cd, alltså. Men det som recenseras här är en samling innehållande 8 cd. Svaret är ganska enkelt: det recensionsexemplar vi har fått är en sneakversion. När de åtta skivorna landade hos mig var den första reaktionen besvikelse. Inte så mycket för att jag inte fått de sista två skivorna innehållande rariteter och liveversioner (jag visste inte ens att de fanns då), som för att förpackningen var så billig (skivorna kom förpackade i vanliga plastförpackningar – två cd i varje – inget mer). Men värst av allt: ingen bok. Cd-häftena innehåller visserligen information om alla låtar och artisterna, men berättelsen om Mute i ord saknas.

Det var när jag började titta runt som jag insåg att jag fått en nedbantad version. I sin fulla prakt verkar boxen vara riktigt snygg och framförallt – innehålla en bok på 76 sidor. Självklart tråkigt att skivbolaget inte valde att skicka med den – jag kan inte låta bli att känna att min upplevelse blir rumphuggen – men det är trots allt en mindre parentes i sammanhanget.

Musiken räcker som sagt ändå rätt långt i sammanhanget.

Mute är, förutom att vara kanske ett av de mest välkända skivbolagen, också det förmodligen överlägset mest framgångsrika indie-bolaget. En framgångssaga som självklart nästan uteslutande är sammanlänkad en enda grupp: fyra killar som bestämde sig för att börja spela in musik under namnet Depeche Mode.

Jag är den förste att erkänna att Mutes tidiga år är en väldigt vit fläck på min musikaliska karta. Men bara på den första av de åtta skivorna sammanfattas bredden i bolagets katalog rätt väl. Från kitschpoppig postpunk (någon gång till och med The Twist möter Sheena Is a Punk Rocker) över mer traditionell postpunk och D.A.F:s första steg mot vad som skulle komma att bli body till spår som bara är… tja, ljud. En vägatlas över det som skulle komma att bli en stor del av det alternativa åttiotalets musikscen – född ur det post-big bang-vacuumsäktenskap som uppstod efter att det sena sjuttiotalets mest profilerade genrer – disco och punk – fick kast i en alldeles för skarp kurva av, indränkt i den otåliga skivköparpublikens snabbt skiftande jakt efter nya kickar, och smällde rakt in i de bortglömdas arbetslöshetskö.

Precis den spretigheten sammanfattar Mute Audio Documents samtliga skivor. Det oförskämt genomkommersiellt överpopiga axel mot axel med ljudexperiment som bara den mest välvilligt inställde skulle klassa som ”musik”. Det här gör ju också att Mute Audio Documents lämpar sig sådär för sträcklyssningar. Spåren med artister som Boyd Rice, Einstürzende Neubauten och The Birthday Party blir mest smärtsamma upplevelser. Det är på Mutes poppiga sida jag hittar hem.

För även om syftet med Mute Audio Documents är att visa upp bolagets bredd, så går det inte att komma ifrån att Depeche Mode bär stor del av samlingen på sina axlar – såväl vad gäller antal låtar som bästa låtar. Eller kanske snarare Vince Clarke. För kanske ännu vassare än Depeche-låtarna (både Vince och Martins) är förstås Yazoos. Frågan är dessutom om inte Yazoo var höjdpunkten för Vince själv, med The Assembly och Erasure som försök att skapa magi på samma nivå (för vad är väl Feargal Sharkeys och Andy Bells röster om inte ekon av Alison Moyets?).

Musikaliskt ojämnt, men samtidigt tillräckligt bra och intressant överlag för att intressera även lyssnare som inte är särskilt insatta i Mute eller merparten av dess artister. Och innehållande tänkvärda textrader som ”watching Starsky & Hutch with the volume at number ten”. Blandningen av albumspår, singlar och b-sidor kanske ger ett onödigt oöverskådligt vägval, men ger samtidigt rejält mervärde för de mer seriösa samlarna. För det är trots allt bland låtarna jag aldrig hört tidigare som jag hittar flera av de riktiga guldkornen. Som Die Doraus und die Marinas Fred vom Jupiter – en låt om utomjordingen Fred som blir kvinnoidol på Jorden, men tvingas i exil på Jupiter av alla avundsjuka män. Allt till tonerna av något som skulle kunna vara en avlägsen släkting till Video Killed the Radio Star och Living on Video.

Världen behöver definitivt fler såna låtar.

Ola Andersson

Publicerad: 2007-07-12 00:00 / Uppdaterad: 2007-08-08 00:34

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4222

7 kommentarer

Jag reagerade också på hur samlingen sitter ihop – det kronologiska är ju uppenbarligen logiskt, men ibland jobbigt att lyssna på (en slutsats jag drar i teorin eftersom jag inte lyssnat än).
Men. Det är en megabox. Fint Ola.

Martina Nordman Redaktionen 2007-07-12 00:53
 

fred vom jupiter
http://youtube.com/watch?v=LpN5MgZHGIQ

Medlem 2007-07-12 11:36
 

Nu är det väl snarare så att Vince Clarkes alster bör jämföras med Alan Wilders snarare än med Martin Gores, och om inte Clarke blir utskåpad i första matchen blir han det definitivt i andra. Dock välskriven recension som vanligt!

Medlem 2007-07-12 13:10
 

Trevlig recension Ola! Synd att du inte fick hela boxen.
När jag stötte på just Fred vom Jupiter för ett antal år sedan hamnade jag i en neue deutsche welle period. Det finns ett par guldkort inom ndw att finna.
The Last of the Famous International Playboys> Wilder gjorde ju inte direkt många Depeche Mode-låtar, inte mer än en handfull (vad jag kan minnas), så det är väl just Gore man skall jämföra med.

Medlem 2007-07-12 19:54
 

Erda: Njaa, Gore skrev förvisso texter och gjorde demoverisioner med en akustisk gitarr eller piano, men Wilder var som producent helt klart hjärnan bakom det mesta under sena – 80 och – 90: talet. När det väl var dags att gå in i studion koncentrerade sig Martin mest på att fixa sina tänder och blondera håret.
Wilder står förvisso som ensam upphovsman till en eller annan extremt campig Depeche-låt, men när han lade ner textskrivandet och istället flyttade in i kulisserna skapades de riktigt enorma låtarna.

Medlem 2007-07-12 20:10
 

var köper jag snikversionen då? Det är väl en promoutgåva väl, vill ha men det fullpris som råder avskräcker.

Sen är det väl en siffra om man måste vara noga som ej stämmer: 1979-1984 ska väl vara 1978-1984. Men det är väl inte hela världen. Märk väl!

Medlem 2007-08-08 00:08
 

Gästen: Enda sättet att hitta snikversionen är förmodligen att någon säljer en promoutgåva. I övrigt är det nog stora boxen som gäller.

Tack för påpekandet om årtalet. Ändrat nu.

Ola Andersson Redaktionen 2007-08-08 00:36
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig