Loney, Noir. Jag borde ha en massa att säga om Loney, Dears nya album. Men Emil Svanängen, som han egentligen heter, gör mig helt blank med sina trettiotre minuters handklappspop och en röst som är ljusare än min.

Kanske inte helt blank. Men för en gångs skull tar musiken överhand, framför allt tyckande. För Loney, Noir är bra. Ett intryck av lugn ligger över alla låtar, vilket byggs upp av Emils mjuka röst, de försiktiga instrumenten, de lågmälda introna, ja, allt får mig att känna att det är en vän myspysskiva. Men nej. Intrycket av lugn är bara en chimär. Albumet är fullt av energi, och nästan varje stillsam låtstart löper ut i någonting helt annat. Takten ökar, fler instrument tillkommer, Emils röst blir starkare och allt blir en vild orgie av ljud som flyter in i varandra på ett underbart sätt. Som singeln I am John, som fullständigt exploderar under den sista minuten.

Lite Elliott Smith, lite Rufus Wainwright. Jag har inte mer att säga om Loney, Noir. Förutom att det är helt klart värt att lyssnas på, om och om igen.