Efter de tre första skivorna, Roman Candle, Elliott Smith och Either/Or var det inte särskilt många som hade hört talas om Elliott Smith. Men så kom fyra låtar från den sistnämnda med på soundtracket till succéfilmen Good Will Hunting. Dessutom nominerades en femte nyskriven låt, Miss Misery, från samma film till en Oscar för bästa originallåt. Kort därefter släpptes XO som till skillnad från de föregående skivorna där det mest handlat om lågmälda, akustiska popsånger var betydligt mer komplex. Där fanns stråkar, klaviatur och överhuvudtaget var produktionen mycket fylligare än innan. Men blandningen av lite dyster men vacker, välorkestrerad pop och innerliga, utlämnande texter gick hem i stort sett alla läger och gav Smith hans hittills största framgång.

Nya Figure 8 bygger till stora delar vidare på det receptet men är på samma gång också en återgång till soundet från Smiths tidigare skivor. Det är fortfarande i mångt och mycket melodiös, melankolisk pop med lager på lager av stråkar, pianon och gitarrer men här finns också korta, lågmälda, bitterljuva låtar där Smith ensam med en akustisk gitarr lättar sitt hjärta. Men även om Figure 8 till vissa delar är mer återhållsam är den samtidigt en utveckling åt andra hållet också. Vid några tillfällen rockar det på riktigt bra, något man inte direkt är van vid att höra på en Elliott Smith-skiva. Man får första varningen redan i öppningsspåret Son of Sam, där en distad gitarr med ett kort men intensivt solo bryter av mot det sprött klingande pianot och Smiths minst lika spröda sång.

Figure 8 är den mest mångsidiga skiva Elliott Smith gjort hittills. Men oavsett om det handlar om intima ballader eller snabbare, rockigare låtar har allting en omisskännlig Smithsk stämpel. Visst kan man fortfarande, precis som på XO, höra hur stor påverkan Beatles har haft på hans musik. Folkpopiga Color Bars, den klassiskt episka Happiness och vackra Easy Way Out är bara tre exempel. Faktum är att delar av albumet är inspelade i den legendariska studion på Abbey Road.

Men musiken drar också åt andra håll. Everything Means Nothing To Me med sina ekande trummor och repetitiva refräng hade mycket väl kunna ha varit ett spår på Flaming Lips The Soft Bulletin. I Stupidity Tries låter det som om Beach Boys och The Folk Implosion sammanstrålat i studion för att kompa Smith. Men hur många referenser man än kan hitta är kärnan i musiken fortfarande Smiths speciella sätt att kombinera ihop harmonier och melodier.

En annan minst lika viktig del är sången. Elliott Smith är ingen lysande sångare men trots att hans röst inte tillhör de starkaste är den ändå en stor del av soundet. Mjuk och känslofylld berättar den korta historier och betraktelser ofta tagna direkt ur verkligheten. Texterna som många gånger är både skarpa och bitska står ofta som kontrast mot musikens mjukare toner. Och även om många av texterna fortfarande handlar om personliga relationer gör Smith nu reflektioner över andra saker också. I Wouldn't Mama Be Proud? ger han en vass kommentar till musikindustrin.

Figure 8 visar upp en Elliott Smith som strålar av självförtroende och skaparkraft. Han har valt att bygga vidare på den musik han gjort innan och samtidigt utvecklats åt ett nytt och lite tuffare håll. Figure 8 är förvisso inte lika homogen som tidigare skivor utan spretar i fler riktningar. Sedan hade det kanske inte skadat med en liten sållning i låtmaterialet heller. Av de 16 låtar som finns med är det ett par som inte känns lika starka som resten. Men det här är mest petitesser. För i det stora hela är Figure 8 en rakt igenom njutbar upplevelse både för öra och hjärta.

Elliott Smith lever upp till förväntningarna och levererar ett album som befäster hans plats på popkartan. Det här är en skiva jag kommer lyssna på mycket. Det borde många göra.