Avskalat.
Minimalistiskt.
Organiskt.

Tre ord som du garanterat slipper i den här recensionen. Inte så konstigt med tanke på att Rufus Wainwright valt riddartemat för formgivningen av skivan och snor bärande delar av Ravels ”Bolero” redan i första låten. Och med tanke på att Marius DeVries (Björk, Moulin Rouge m.m.) har en stor del i produktionen.

Bombastiskt.
Excentriskt.
Glamouröst.

Tre ord som karaktäriserar skivan. Rufus Wainwright har gjort skivan som välbehövligt återinför det storslagna i musiken. Det är som om Ted, Carson, Kyan, Thom och Jai, dvs The Fab 5, fått fria händer med Starsailor. Resultatet – en resa i Technicolor. Skickligt regisserad av en rik storstadskosmopolit. En glamourfjolla.

”Men reading fashion magazines
Oh what a world it seems we live in
Straight men, oh what a world we live in

Why am I always on a plane or a fast train
Oh what a world my parents gave me
Always travelling but not in love

Still I think I'm doing fine
Wouldn't it be a lovely headline:
'Life is beautiful' on the New York Times”

Så sjunger Rufus Wainwright i ”Oh What A World”. Uppbackad av stråkar, storslaget blås och en mässande kör. Bombastiskt. Excentriskt. Glamouröst. Men, bra? Nja, inte hela vägen. Till slut blir det för mycket. Världens största gräddtårta. Vacker att se på. Men inte bra om man tar för mycket.

Bäst smakar det i ”Movies Of Myself”. Skönt driv. Ett rejält tilltaget sväng. För dekadent för en Las Vegas-scen. För stort för en kvartersteater. Teatralisk pop på högsta nivå. Andra sticket:

”'Cause I'm looking for a reason, a person, a painting
A Saturday Evening Post edition by Jesus
An old piece of bacon never eaten by Elvis”

Sen en resa upp till pophimlen med expressfart. Elton John hoppar upp och ned. Det här är ju låten han aldrig lyckades skriva. Robbie Williams tjurar och skaffar sig en ny tatuering. Det här är den bästa låten han aldrig får göra.

I ”Pretty Things” sätter sig Rufus vid pianot och levererar en avslappnad ballad. En välbehövlig paus inför ”Go Or Go Ahead” där han tar i så att Freddie Mercury och Liberace framstår som gråa killar. Och det glittrande stjärnfallet han levererar i ”14th Street” får Judy Garland och Edith Piaf att skina lite extra däruppe i himlen. Och Ed Harcourt att svettas på överläppen – av prestationsångest.

Det fortsätter i samma stil. Pop, opera, musikal i allianser som oftast gör mig glad, men ibland gör mig trött. Men som helhet är ett skönt utslag av överdåd och överflöd. Den raka motsatsen till mycket av den musik som ger dig mest kredd idag.

Men Rufus Wainwright lyckas ändå låta innerlig.

Löftet, eller hotet, om en uppföljare kallad ”Want Two”, som ska vara mer bombastisk, excentrisk och glamourös tar jag på allvar. Och jag längtar lite efter den. Rufus Wainwright tar steget fullt ut redan den här gången.

”Want Two” kan inte bli annat än helt galen.