Jag har velat skriva om den här skivan länge nu. Men jag har ett problem. Jag kommer bara drygt halvvägs igenom den. Och detta av en annan orsak än vad man spontant kan tro, en orsak som stavas ”In With The Arms”. Det handlar om det sjunde spåret på den i övrigt superfina ”Sologne”, ett spår som får mig att tappa fattningen, att hänga upp mig, repeata på gränsen till absurdum, på gränsen till evinnerlighet. Om och om igen. Ända tills jag är framme dit jag var på väg och måste trycka på stopp, eller tills jag somnat och vaknar morgonen efter med snäckorna bredvid kudden. Spår åtta, nio och tio förblir för mig mysterier, som träden man inte ser för all skog. Eller om det var tvärtom. Jag liksom vet att de finns där, men jag tar mig aldrig dit.

Nu gör jag det i alla fall. Sätter på ”Sologne” ännu en gång, lovar mig själv att inte stanna till. ”I've been to heaven and I've been to hell, with you” sjunger Emil Svanängen med en stillsam gitarr som enda ackompanjemang. Så är stämningen är etablerad, lugnet har lagt sig, och Emils röst är lenare än den finaste sirap.

Jag skulle kunna beskriva ”Sologne” som en samling stämningsfulla och liksom tunnhudade folkvisor. Jag skulle kunna lika Emil Svanängen vid både Elliott Smith (melodier, uppbyggnad) och Nicolai Dunger (röst). Jag skulle också kunna påtala att ”The City, The Airport” påminner lite om underbara David & The Citizens. Och visst, jag skulle kunna nöja mig där. Men det vill jag inte. För det finns en sida jag inte nämnt, en överhängande och genomgående stämning som gör ”Sologne” till en skiva som hos mig hamnar på en alldeles speciell plats i skivhyllan och, för den delen, hjärtat. Det är tryggheten. Lugnet. Stillsamheten som genomsyrar ”Sologne” är nämligen aldrig långtråkig. Aldrig depressiv. Aldrig ynklig och beklagande. Bara trygg och trösterik. Och det, vill jag mena, är inte så bara.

Men än en gång. ”In With The Arms”. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. En ”Between The Bars” att lyssna sönder för alla oss som sörjer det faktum att Elliott Smith aldrig mer med plockande gitarr i valstakt kommer trösta och mjuka upp ett förhårdnat inre. En sång om hur den finaste av kärlekar är den som skänker lugn. Om hur det lilla ibland är det allra största. Det enkla det allra mest komplexa.

Jag är ledsen att det här är en halv recension. Eller för att vara korrekt, en hel recension av en halv skiva. Men Loney, Dear får nästan skylla sig själv. Det mest taktiska hade faktiskt varit att lägga ”In With The Arms” som sista spår. Och det hade ju kunnat vara värre. Den hade kunnat ligga som etta.