Den episkt lagde kan gärna associera omslagets brinnande slättlandskap med det som Maccabees gapar över på Given to the Wild – mycket. De första tjugosekundersessionslyssningarna avslöjade ett album med få direktattacker, snarare långa melankoliska konstruktionsfaser ibland närmast minnande om Arcade Fire. Riktigt fullt så dramatiska som kanadensarna blir dock aldrig Maccabees – och tur är […][...]

LA-bandet Foster the People har gjort en ganska perfekt sommarskiva. Jag vet inte hur Torches kommer att låta när almanackan visar oktober, men förmodligen ungefär som Bag Raiders, Peter & the Magician, Mitzi och Is Tropical, för att nämna några. Namn som under de senaste månaderna gjort mycken grovgöra, men knappast kommer att gå till […][...]

Libraries följer tätt i hälarna på North Carolina-kvintetten The Love Languages albumdebut från förra året. Även utan att ha hört denna är det dock inte speciellt svårt att konstatera att bandet har klarat sig smärtfritt ifrån den beryktade uppföljarsjukan. Libraries är, i korthet, essensen av sina influenser. Den låter aldrig som en karbonkopia av någon […][...]

Built By Snow från Austin, ni vet dom som gjorde dunderpoplåten All the Weird Kids Know, har gjort en video med pixlar som smiter.[...]

Lonelady Nerve Up Warp/Border Blandar pop med en uppdaterad post-punk. Myspace The Postmarks Memories at the End of the World Unfiltered Records/Bonnier Amigo Pop som blickar bakåt en si så där 40 år. Myspace The So So Glos The So So Glos Green Owl/Bonnier Amigo The Clash? Myspace The Don Darlings The Shortest Straw Alleycat […][...]

Vilken hemskt ledsam överraskning. Efter att ha bubblat omkring med ett par singlar i bagaget under 2009, släpper Ellie Goulding slutligen sin debutskiva. Som är tråkigare än Eskilstuna centrum en måndagskväll i februari. Goulding har fokuserat på det folk-akustiska draget, som på tidigare singlar och de låtar som flutit omkring i bloggvärlden varit lyckligt undertryckt […][...]

Det är sällan Nya Zeeland nämns i musiksammanhang, men faktum är att landet har haft en ganska stark indiepopscen ända sedan 80-talet då skivbolaget Flying Nun etablerade sig med band som The Chills, The Bats och The Clean. Man kan inte påstå att den avlägsna ögruppen har fött fram överdrivet många nyskapande band sedan dess, […][...]

Svensk folkhemsromantik blandat med ett hat mot Stockholmshipsters. Pop som inte riktigt kan sorteras in i något fack. Någon har till och med kallat Per Eglands musik ”indiedansband”. Enligt egen utsago spelar han punk. Oavsett vad, nu kommer så äntligen Slut dina ögon och dröm om Egland, en uppvisning i storslagen indierock. En tidstypisk bild […][...]

[...]

Till skillnad från Marcus Birro och andra hängivna fans älskar jag inte The Cure för Disintegration och deras långa, desperata klagobrev till mänskligheten, utan för den marginaliserade delen av deras katalog som utgörs av barnsligt upprymda poplåtar. Kanske krävs det just en härdad cyniker som Robert Smith för att lite solljus mellan persiennerna ska resultera […][...]