Mitt första möte med Souvenir stiftades för någon vecka sedan på Neu!Club i Madrid. Detta spanska band som påstods vara så bra (enligt de indiescensinvigda spanjorer jag stött på under några dagar i Spanien) gick upp på scenen runt midnatt och jag, trött och lite full, visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Jag vet inte om det var basgången, de drivande och på samma gång statiska trummorna, eller Patricia de la Fuentes röst, pendlandes mellan visksång och stönande, som fick mig att ta några steg närare scenen. Faktum kvarstår: precis som när Hot Chip spelade på Accelerator i somras kunde jag inte låta bli att stampa lite med fötterna, nicka på huvudet och efter några takter till komma på mig själv med att dansa.
Dock är Souvenir absolut inte något nytt Hot Chip. Nej, det är inte det mest nyskapande man har hört inom dansmusik och nej, det är inte heller uppenbara hits vi pratar om men Souvenirs 64 är definitivt inte en dussinskiva. Trots att man i viss mån har hört det förut är det ändå något som får det att klia i fingrarna och som gör att man sträcker ut fingret för att trycka på playknappen en gång till när skivan väl ligger i cd-spelaren.

Souvenir startade som en trio i Pamplona för sju år sedan och är numera en duo beståendes av Patricia de la Fuente och Jaime Cristóbal, vilken har sin hemvist på skivbolaget Jabalina Musicá. 64 är deras fjärde album och Souvenir har under deras hittills sjuåriga karriär dessutom varit med på ett flertal samlingsskivor, bland annat Caroline Now!, ett tributealbum till Brian Wilson. Souvenir har haft olika musikstilar och sound på varje album och nu är det alltså mer dansinriktade låtar som lett fram till 64.
Souvenir bibehåller ett cleant sound trots, eller kanske på grund av, sättningen med syntar, trummaskiner och gitarrer (influerade av både surf och rock). Detta gör att Souvenirs musik inte så mycket för mina tankar till dansmusik i Hot Chips tappning utan snarare electro-techno-pop á la konstskolestudent (detta sagt i positiv mening). Man kan ana flirtar med Stereo Total (ja, Patricia de la Fuente sjunger på franska) i dess mindre hysteriska form och det går även att höra vissa kopplingar till Saint Etienne och kanske främst 80-tal i allmänhet. Trots detta känns Souvenirs sound förvånansvärt fräscht och rent.

Dessvärre råkar 64 ut för samma problem som så många andra skivor: det börjar bra, luddar ihop sig lite i mitten och avslutas med några pärlor. Öppningsspåret, Accident à Londres, framkallar en dansa-röven-av-mig-bild i huvudet och på skivans andra hälft dyker denna bild upp ännu en gång när spår nummer 8, Allô, allô, hoppar igång med ett kort syntintro. En annan favorit är Rumeurs, vilken också ligger sist på skivan.

64känns lika chic och modern som scarfturbanen och de har ytterligare en gemensam nämnare: det blir bara snyggt om man bemästrar tekniken och det tycker jag att Souvenir lyckas med. En sak är säker- jag kommer lyssna sönder 64 många gånger om under våren, för jag tycker om den längtan efter osunt leverne i form av för mycket vin och alldeles för sena kvällar som Souvenir framkallar hos mig. 64är ett album som kanske snarare lämpar sig för snyggdans hemma, under förfesten, än för tokdans på klubbar, men vem har sagt att man alltid måste fortsätta ut för att kvällen ska bli lyckad?