Det heter ibland att Art of Noise är den mest samplade artisten i musikhistorien, efter James Brown. När Jurassic 5 byggde hela öppningsspåret från deras senaste album på Art of Noise Beatbox (Diversion One) känns det som att det inte är en omöjlighet.

Oavsett vilket är Art of Noise en av det förra århundradets allra mest inflytelserika artister – men samtidigt en av de mest förbisedda. De flesta som hört något med Art of Noise har sannolikt hört Moments in Love (utan att veta vem artisten var) eller Kiss (och trott att det bara var Tom Jones som var artisten). Under de snart sju år som dagensskiva.com har funnits har inte någon Art of Noise-skiva letat sig in i arkivet över recenserade skivor (något som jag nu ändrat på i och med att jag skrivit om samtliga album och mer i en stor Art of Noise-special).

Art of Noise föddes 1982 under inspelningen av Malcolm McLarens Duck Rock-album. Albumet, främst singeln Buffalo Gals, var ett av de viktigaste för det genombrott som hiphopen inom några år skulle komma att få. Men som flera gånger tidigare var det först när musiken tagit omvägen via Storbritannien och sedan importerats tillbaka som mediautrymmet kom. Det var också i Storbritannien som McLaren fann mannen som skulle hjälpa honom att skapa musiken till det koncept han såg framför sig: Trevor Horn.

Trevor, med förflutet i Yes och The Buggles (Video Killed the Radio Star) och precis på gränsen att få sitt stora producent-genombrott, tog hjälp av några studiomusiker som ingick i hans produktionsteam: Anne Dudley, Gary Lagan och J.J. Jeczalik. Tillsammans skapade den, bitvis såväl bisarra som kaotiska, ljudbakgrunden åt Malcolm McLaren. Det var också parallellt med inspelningen av Duck Rock som Art of Noise föddes.

Med de inspelningar kvartetten Horn/Dudley/Jeczalik/Lagan ställt samman tog de hjälp av musikjournalisten Paul Morley, som gav gruppen dess (anti-)image. En som kom att kännetecknas av videor där pianon sågades sönder av motorsågar, gruppmedlemmar som avbildades med stora masker framför ansiktena, konvoluttexter av de mest bisarra slag och PR-bilder fyllda av bilder på verktyg (därför att, som Morley senare ska ha konstaterat, ”because a spanner is intrinsically more interesting than the lead singer of the Tears for Fears). Dessutom med ett artistnamn som parafraserade den italienske konstnären och kompositören Luigi Russolos manifest The Art of Noises från 1913.

Art of Noise var alltså inte ett vanligt band på något sätt. Ställd jämte inspirationskällan Kraftwerk fick Art of Noise tyskarna att framstå som rena linslössen.

Även musikaliskt skapade sig Art of Noise snabbt en helt egen nisch. Med klassiskt skolade musiker och med medlemmar med förflutet inom pop, rock och disco smältes gårdag samman med de nya genrerna som höll på att födas i USA. Den elektroniska dansmusiken (inklusive den ansiktslösa artisten) och hiphopen smälte samman med något som någonstans längst inne var popmelodier. Men den bland de fem medlemmarna som främst gjorde Art of Noise möjligt var J.J. Jeczalik med sitt kunnande kring Fairlighten, dåtidens värsta framtidsdröm för många musiker – dessutom snordyr. Det som framförallt lockade med en Fairlight var dess möjlighet att sampla ljud, om än i patetiskt korta stycken, som sedan kunde överföras till tangenterna på ett keyboard. Just den här begränsningen vändes i händerna på Art of Noise till en styrka, där just korta brottstycken klipptes samman och stökades om med ett barns otålighet.

Framförallt var användningen av röster som instrument (fördelad på toner) snarare än just röster och stämmor ett av Art of Noise mesta kännetecken. Användning på en nivå som få, även efteråt, varit i närheten av.

När skivbolaget ZTT nu släpper den här 4CD-boxen är det inte en sammanfattning av Art of Noise karriär. Det är snarare en studie av den skapandeprocess som Art of Noise i sin ursprungliga form hängav sig åt mellan åren 1983 och 1985. En 56 spår lång studie, där 41 av dem inte tidigare getts ut. Och en stor del av de övriga är b-sidor och ep-skivor som tidigare varit svåra att få tag i. And What Have You Done blir därför på många sätt inte 56 separata låtar, utan snarare ett enda långt stycke, fördelat över 4 skivor och 56 satser, där ett begränsat antal huvudteman formar den grund man sedan improviserar kring. Huvudteman som i det här fallet självklart till stor del är fokuserade på Close (To the Edit), Beat Box och Moments in Love i deras många skepnader. Från spår som nästan bara består av ljud utan nästan någon synbar struktur till sanslöst vackra kyrkorgelkonserter och fantastiska Moments in Love.

Pretentiöst? Svårt? Säkerligen. Om man vill få det till det. Men Art of Noise var aldrig medvetet svåra. Balansgången mellan ljudkaos och popmelodier, taggtrådsvassa ljud och hjärtskärande vackra toner – en balansgång som aldrig lät den ena eller andra sidan få överhanden några längre perioder. Och alltid fascinerande, inte minst som en av de viktigaste grundbultarna i allt vi sedan dess lärt känna som dansmusik och elektronisk musik.

And What Have You Done är självklart inte den bästa ingången till Art of Noise, men för alla som förälskat sig i gruppens skruvade form av popmusik är den ett måste. Inte bara för den passagen på fjärde skivan då de fyra huvudversionerna av Moments in Love läggs ut på rad i nästan 20 makalösa minuter av det som gör musik värd att dö för.

Five very English, very different characters.

A producer, an engineer, a programmer, a pianist, a theorist.

Trevor Horn, Gary Lagan, J.J. Jeczalik, Anne Dudley, Paul Morley.

The Art of Noise.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.