The Haunted är tillbaka med en ny platta, men allt är inte som det brukar. ”The Dead Eye” är ingen vanlig The Haunted-skiva.

Tendenserna fanns där redan på förra plattan, i låtar som ”Abysmal”, och kan på något sätt härledas till Peter Dolvings återinträde i bandet. Där fanns de stämningar som man känner igen från hans tid i Peter Dolving Band, men placerade i en Hauntedsk kontext. Det är de tendenserna som har fått utökat spelrum på ”The Dead Eye”.

Återigen frodas de i vad som är The Haunted; ett thrash metal-band med känsla för att skriva bra låtar med träffsäkra refränger och att leverera snitsiga gitarriff. Det nya ger The Haunted ytterligare en dimension, en spännande sådan som ger bandet mer luft under vingarna.

Utvecklingen verkar bero på att Jensen, som varit något av thrash-motorn i bandet, intagit en mer nedtonad roll inför den här skivan. Eller, om man ska utgå från artikeln i Close Up, inte bidragit alls i själva låtskriveriet.

Men ”The Dead Eye” är för den delen inte fy skam ändå. För hur mycket jag än gillat vad jag hört med The Haunted tidigare, får jag här aha-upplevelser när det handlar om de grepp de använder eller sättet de bygger upp låtarna på.

Det kan handla om ett röstläge som Peter Dolving intar, trumtakter som jag inte har hört eller lagt märke till tidigare hos bandet, eller helt enkelt deras förmåga att välja att framföra en låt i en för bandet långsammare takt än vad som varit brukligt.

Den Dolvingska dynamiken lyfter dessutom musiken, även om det fortfarande hörs att det utan tvekan är The Haunted det handlar om. De har bara tagit ett litet kliv åt sidan, något som förmodligen kändes nödvändigt för att kunna gå framåt igen.

”The Dead Eye” är som album sett det bästa gruppen har gett ifrån sig hittills. Med det inte sagt att jag inte saknar några stenhårda thrash metal-pärlor. Men är det dem jag är ute efter finns ju fyra andra skivor att tillgå. Och nu var det ju ”The Dead Eye” det handlade om.