Om man har en förälder eller ett syskon som lyckats bli sådär överdrivet känd verkar det finnas två vägar att välja mellan: att göra något helt annat än det föräldern eller syskonet blev känd för eller att försöka sig på ungefär exakt samma sak i hopp om att det nog funkar en gång till.

När Danielle Jane Minogue först gav sig på tv-skådespelande, ungefär samtidigt som storasyster, och sedan släppte sin Stock Aitken Waterman-producerade debutsingel Love and Kisses, ungefär samtidigt som storasyster – ja, då rådde det väl inget större tvivel om vilken väg Dannii valt.

Samtidigt är det här lite orättvist mot Dannii. Det var ju trots allt Kylie som snodde lillasysters roll i såpan Grannar. Och Love and Kisses visade sig senare, tvärtemot vad jag var övertygad om när jag hörde den första gångerna, inte alls vara producerad av Stock Atiken Waterman. Men visst, att Love and Kisses låter som att den skulle kunna vara en av singlarna som spottades ut ur PWL-hitfabriken var ju långt mer än en tillfällighet.

Att Danniis skivkarriär sträcker sig ungefär lika långt som Kylies är säkert något som gått de flesta förbi, åtminstone här hemma, och det är inte särskilt konstigt. Dannii tillhör ju den där rätt stora gruppen artister som blir gigantiska på hemmamarknaden, men aldrig når några större framgångar utanför de brittiska öarna (ja, utom i Australien då, av förklarliga skäl). Alla Danniis singlar har letat sig upp bland de tjugo översta platserna i de brittiska singellistorna – nio av dem har dessutom topp-tio-placeringar att luta sig emot.

Med andra ord är The Hits i det här sammanhanget ett rätt etablerat faktum.

Och även om Dannii aldrig nått riktigt de där överjordiska framgångarna som Kylie (som, när det blev klart att hon i början av nästa år gör sina första brittiska spelningar efter cancerbeskedet, sålde ut Wembley – sex kvällar i rad) så har hon nästan matchat sin syster i klubbvärlden. Trendkänslighet och taktiska val av remixare ledde till att Dannii snurrade sig igenom klubbland och toppade DJ-listor även utanför Storbritannien med samma självklarhet som Kylie dominerade de mer popdominerade kanalerna. Eller ja, nästan.

Det här gör att när Dannii Minogue nu samlar sina singlar så blir det mer än bara en sammanfattning av hennes karriär. Det blir lika mycket en vägkarta över det (främst) brittiska danspoplandskapet de senaste femton åren.

Det blir ett stopp i respektive Stock Aitken Waterman-fas (Love and Kisses respektive Melba Moores This Is It) följt av en sväng i ett burkpianohamrat och tamburinskakat Madchester i Succe$$. Därefter bokas en flygbiljett till italo house-breddgrader på anglosaxiskt vis (tänk Marky Mark & The Funky Bunch) i Jump to the Beat, som förövrigt låter väldigt mycket skulpterad efter F.P.I. Projects version av Going Back to My Roots. Baby Love landar ungefär jämsides Basement Boys-soundets genombrott med Crystal Waters Gypsy Woman (med ett Love Unlimited Orchestra-lån). t.A.T.u.-föregångaren All I Wanna Do tillsammans med Disremembrance knuffar in Dannii i poptrance-land medan Everything I Wanted är breakbeatpop som Baby D hade kunnat göra den.

Millennieskiftet blev en rätt skarp gräns mellan Dannii Minogue mark I och II när banden med klubbmusiken, då i färd med att återupptäcka åttiotalet, knöts riktigt hårt. Det innebär förstås att Dannii Minogues 2K-signum, att plocka upp instrumentala klubbvältare som nyligen varit hits, ge dem text och göra dem till ännu större hits, finns representerade i och med Who Do You Love Now, You Won’t Forget About Me och Perfection. Vill man leta trender hittar man även månadens smaker i Danniis singlar den här sidan dubbelnollan. Här finns också några av de bästa låtar som spelats in det här millenniet.

Visst är det lätt att avfärda det här trendhoppandet som produkt av en ständigt jagande samtid, men samtidigt finns det något som nästan hela tiden håller samman materialet: i grund och botten finns helgjutna popmelodiern med refränger att klistra upp balkonger med. Klassisk pop i kontemporära kreationer, alltså.

Tyvärr betyder det här också att Beyond, de sex nya låtarna, också färgas av sin samtid. Och samtidssmaken gällande klubbmusik verkar just nu, av någon outgrundlig anledning, gilla kombinationen ”rock” och ”dans”. Vi skulle förmodligen kunna ägna en massa tid åt att skylla den trenden på Trevor Horn, Kiss och Ram Jam, men det förändrar ingenting: Sunrise är en rätt hemsk plump i protokollet. Cirkelslutaren Love Fight i sin bombastiska t.A.T.u.-sminkning är inte lite hemsk, men lyfter ändå inte riktigt. Bättre är då de andra fyra nykomlingarna.

Sensuellsvala förstasingeln So Under Pressure har växt till sig sedan jag hörde den första gången och nu gillar jag den riktigt mycket. Madonna anno 2005 gör sig påmind i I Can’t Sleep at Night (som från början var tänkt som förstasingel) med sin åttiotalsdiscotouch. Gone i sin tur är vansinnigt snygg sjuttiotalsrymddisco (och ja, basgången låter VÄLDIGT mycket som Cerrones Supernature – vilket förstås är ett plus i protokollet).

The Hits & Beyond slutar sedan i blågula färger genom svenskskapade Good Times (en av upphovsmakarna är Therese Grankvist som också körar). Med Esso-syntplastigt blås och en varmmullrande basslinga sammanfattar Good Times såväl musikaliskt som titelmässigt Danniis samlade singelverk: en färdigkomponerad blandskiva som gör vilken fest som helst lite roligare.