De är framme nu. Tror jag. För inte kan väl Muse bli större än så här? Eller rättare sagt, inte kan väl deras musik blir mer yvig, pompös och storslagen? Det som började som brittisk pop med Radiohead-komplex har via tungt musik-för-musiker-harvande och symfoniska klanger landat i ett kompakt sjok av tjocka melodiska ljudkulisser som för mig till slutsatsen att Muse slutgiltigt tar upp Queens fallna mantel.

Låter det hemskt? Jag menar att Muse gör det bra.

Den senaste utvecklingsfasen har lämnat ett tydligt elektroniskt spår i gruppens musik. Ett spår som vissa ansåg var så tydligt att Muse nyligen fick värma upp för Depeche Mode. Ett spår som gjort att bandet fått något som kan liknas vid en hit med ”Supermassive Black Hole”.

Men Matthew Bellamy och hans kollegor har inte blivit syntare. Nix. Men de uppdaterar symfonirocken och borde kunna attrahera en del nya lyssnare. Både för sin musikalitet och sina mastiga låtar. Jag tycker fritt flygande ”Starlight” är ruskigt läcker med sin återhållna komp som ges fria tyglar när några sköna pianotoner upprepas. Jag gillar ”Map Of The Problematique” med patenterat Muse-drive marinerat i elektroniska ljud.

Jag både älskar och hatar när de tar i så de nästan spricker i stadiumeposet ”Invincible”. Sen blåser de upp sig en aning till och leverar knasig latinoinspirerad symfonisk rock med stråkar och extra allt i ”City Of Delusion”. Där och då tror jag att de inte kan växa mer utan att spricka. Muse levererar då ”Hoodoo” och ”Knights Of Cydonia” som sista låtar. Låtar som tar mig ut på en galen musikalisk resa i en surfspaghettiwestern som utspelas i rymden.

Men ibland spricker det. Rejält. Freddie Mercury-pastischen ”Soldier's Poem” blir bara parodisk. ”Take a Bow” för gräddig. Där drunkar Muse i sina ambitioner.

De borde låta mer som i ”Exo-Politics”. Rakt och direkt. Drivet och enkelt. Bättre låt har den här trion aldrig gjort. Kanske kommer de göra det igen. Jag lär bli varse det i så fall. Eftersom jag fortfarande kommer följa Muse. De må vara för mycket på alla sätt. Men ibland är för mycket faktiskt nog. Och att ett band som bryter mot accepterad minimalism och estetik på alla sätt just nu dominerar skivförsäljningen känns på många sätt bra.

Som en färgglad ballong.