Pet Shop Boys har gjort världens bästa poplåt. Pet Shop Boys har gjort världens bästa popalbum. Pet Shop Boys är tidernas bästa popband. Det har jag tyckt i sisådär sexton år nu.

Det är förbannat kul. Det gör det också förbannat jobbigt att se fram emot en ny PSB-skiva. Å ena sidan vet jag hur bra de är. Å andra sidan drömmer jag mardrömmar om att nästa skiva ska vara ett pinsamt föredettingalbum. Att de ska ha passerat sitt bäst-före-datum utan att någon sa något till mig. Skräckblandad förtjusning, alltså.

Jag tyckte Bilingual var lite halvtrist när den kom. Detsamma gällde förra skivan Nightlife. Idag tycker jag båda är smått fantastiska. Jag kanske behövde några år på mig att komma ikapp.

När David recenserade Nightlife tyckte han att den var ett naturligt steg för herrarna Tennant och Lowe. Det här är ännu ett steg i samma riktning. Samtidigt är Release ett stort steg bakåt i tiden. Också det helt naturligt, på samma sätt som deras musikal Closer to Heaven var en utveckling av deras asienturné 1989 och, framförallt, deras Performance-turné 1991 (min starkaste konsertupplevelse) komplett med en tjugo minuters teaterpaus inlagd mitt i.

Det är ett steg som tar oss tillbaka till tiden mitt emellan Behaviour och Very. Eller, om man så vill, skarven mellan gruppens åttio- och nittotalsproduktioner.

Smått briljanta förstasingeln Home and Dry börjar precis som Nothing Has Been Proved, som PSB gjorde åt Dusty Springfield och sätter också stämningen på Release. Det är långt ifrån discofesten på Very, istället är det närmare melankolin på Behaviour som präglar senaste skivan. Faktum att Release är gruppens stämningsmässigt mest enhetliga skiva sedan just Behaviour. Skivan är också deras kortaste sedan Behaviour – tio låtar över fyrtiofem minuter.

Textmässigt är det förstås, som alltid, fantastiska små skildringar som Neil målar upp. Egentligen är jag såld redan i Home and Dry:

There’s a plane at JFK
to fly you back from far away
all those dark and frantic
transatlantic miles

Självklart får vi också prov på Tennants träffsäkra humor i The Night I Fell In Love, om en skolpojkes hemliga kärleksaffär med en icke namngiven hiphop-stjärna:

Then he joked ‘Hey, man!’
‘your name isn’t Stan, is it?’
‘we should be together!’
/…/
next morning we woke
he couldn’t have been a nicer bloke
over breakfast made jokes
about Dre and his homies and folks

Home and Dry är PSB-musik när den är som bäst och en av mina singelfavoriter så här långt. I Get Along är däremot gitarrpop som faktiskt för tankarna till Oasis eller kanske till och med The Beatles. Birthday Boy är en Jealousy med mer gitarrer. Det är ingen slump att Neil sitter med en gitarr på den enda gruppbilden i cd-häftet. Så fortsätter det med lågmälda popbyggen.

Favoriterna på skivan, förutom Home and Dry är gulliga E-mail, med sin uppdatering av Red Letter Day, och det mest dansanta spåret The Samurai In Autumn som musikaliskt landar någonstans mellan Miserablism och något från Relentless. Stämningsmässigt påminner det om den uppgivet melankoliska kommunistbetraktelsen i My October Symphony.

Release är en bra skiva. Men tyvärr har Pet Shop Boys den här gången valt att tona ner det de kan bäst: fjäderlätta och oslagbara popmelodier. Jag saknar dynamiken mellan vemodiga ballader rygg mot rygg med smittande popdängor. Som när fantastiska Kylie Minogue-duetten In Denial tonar ut och kastar mig rätt in i discomonstret New York City Boy.

Sedan kan jag inte låta bli att tycka att texterna den här gången inte känns lika naturligt självklara. The Night I Fell In Love har en fantastisk text, men den känns onödigt konstruerad och inte alls lika stark som Tennants många andra skildringar av hemliga kärleksförhållanden. Men det är nog inte alls omöjligt att Release ändå till slut kommer att leta sig in på min lista i slutet av året. Vem vet, kanske kommer den att växa som Bilingual och Nightlife.

Kanske är jag bara en gnällig nostalgiker.

Kanske behöver jag bara mer tid.