Luke Slater har sedan mitten av 90-talet, både under eget namn och med psudonymer som Planetary Assault Systems och Clementine varit en av technomusikens förgrundsfigurer. Inte minst med skivor som glittrande electrofunkiga Freek Funk och den på alla sätt betydligt mörkare, skitigare och stundtals smärtsamt hårda Wireless.

För ett tag sedan kom så singeln Nothing At All och visade upp en ny och mycket mer lättillgänglig sida av Slater. Intensiv elektronisk pop med en tungt drivande basgång, sång av Ricky Barrow från The Aloof och ett dansant sound med tydliga 80-tals-influenser. En, för min del, rejäl överraskning och utan tvekan det mest lättillgängliga han hittills släppt. Det är också Nothing At All som inleder Alright On Top.

Om Wireless var introvert och dyster är Alright On Top precis raka motsatsen. Melodiös, varm och inbjudande. Samtidigt är den också en resa i tiden. För även efter Nothing At All fortsätter tillbakablickarna mot klassisk elektronisk popmusik. Och då framförallt brittisk.

Slater själv säger själv att han inte anser att Alright On Top låter retro och det får man respektera. Men vad han än säger är det svårt att undvika att tänka på artister som Vince Clarke, Visage och Soft Cell när man hör spår som Stars and Heroes, vocoderstinna I Can Complete You och synthbombardemanget i Take Us Apart. Trots att de är stöpta i Slaters högenergiska technoform. Ricky Barrows sång bara ytterligare förstärker den känslan.

Men även om popinfluenserna hela tiden är närvarande finns det också annat att hämta. Drum'n'bass-rytmerna i Only You känns som gjorda för dansgolvet, hårda Take Me Round Again låter som ett ratat spår från Primal Screams Xtrmntr och avslutande Doctor of Divinity är techno av gammal god Slater-klass.

Så samtidigt som mycket bygger på äldre förebilder lyckas Slater behålla greppet och till största delen få materialet att kännas riktigt fräscht. Allt har däremot inte riktigt samma fantasi och finess. Skivan tappar fart och känns emellanåt lite förvirrande.

Det skulle inte förvåna mig om många kommer avsky Alright On Top. Den är långt ifrån den techno man vanligtvis förknippar Luke Slater med och förväntar man sig det kommer man att bli besviken. Är man däremot bara beredd på en dos högoktanig elektronisk pop kommer skivan bli en glad överraskning. Jag kan trots mina invändningar inte låta bli att charmas på ett fånigt nostalgiskt sätt.