När Yelawolf först dök upp i min värld blev han snabbt avfärdad som ointressant rockrappare. Men då han fortsatte att synas på allt från album av Big Boi och Slim Thug och mixtapes av Emilio Rojas blev det omöjligt att inte ge honom en viss uppmärksamhet. Och efter ett par intressanta hiphopinsatser fick jag en […][...]

Eminem och Royce Da 5’9″ lyckades med det i somras, och nu har även Pusha T släppt en ep på 12 spår på cd. Jag finner det lätt irriterande, varför inte bara kalla det för album? Särskilt eftersom det här inte alls hade varit något att skämmas för som debutalbum. Visserligen kommer stora delar av […][...]

Så försonades två vänner efter år av odramatisk beef. Eminem tog över inte bara Royce Da 5’9″ utan hela superkvartetten Slaughterhouse till sitt skivbolag, och det första släppet att komma utav Shady 2.0 är duons nio (elva på deluxen) spår långa EP. Sitt bandnamn tog de från Slim Shady LP, en skiva så löjligt bra […][...]

Det första jag hörde av Jarren Benton var låten Justin Bieber. En lyssning ledde till nedladdning och att jag skrev ”intressant” efter Bentons namn i min musiksläpplista. När Huffing Glue With Hasselhoff äntligen dök upp på Spotify, några veckor efter dess release i januari, var det med ivriga öron jag lyssnade. Justin Bieber, som är […][...]

Nottz börjar med att rappa över Travis Barker-trummor. Rockinfluenserna dominerar inte You Need This Music, men de finns. De riviga gitarrerna som dyker upp mitt i Blast That, som annars i grunden är vad superproducer Nottz gör mest och bäst på den här skivan – positiv funk med en okaxig swagger, är ett exempel och […][...]

Varför låter Natasha Bedingfield som Justin Bieber på Last Chance? Och varför har Nicki en låt på sin skiva som skulle passa mycket bättre på en Justin Bieber-skiva? Det är helt värdelöst. Vad hände med Monster-Nicki? Varför gör hon inte det hon är bäst på? Pink Friday är lika mycket, om inte mer, R&B som […][...]

It’s Emilio the flowa and I’m Rippin, säger Emilio i remixen till Hold You Down som får utgöra tapets sista låt. Bra sagt. Emilio Rojas har ett väldigt personligt flow som präglas av speed och en arrogant ton som ibland låter skämtsam men som i grunden är skrämmande allvarlig. Hans speciella rapstil gör alla låtar […][...]

2009 släppte Rihanna en skiva som fullkomligt pulveriserade allt annat på R&B-scenen. 2010 gör hon inte om den bedriften, men hon kommer ändå med våldsam kraft när hon med Loud blir årets stora överraskning. Jag har aldrig gillat musik av den typen som finns på det här albumet tidigare. Rihanna vinner mycket på sin naturliga […][...]

Rick Ross har aldrig varit någon personlig favorit. Men det är tydligen en rappare man bör ha koll på som dedicerad hiphopare år 2010. När det kommer till rap och textinnehåll har Rick Ross aldrig varit någon chockerande nyhet. Men han har en tungt tryck i sina stämma och inger otrolig säkerhet i både persona […][...]

Eminems sjunde album är intressant. Efter förra årets Relapse och den tveksamma låtlistan till Recovery vågade jag inte vänta mig något hållbart. Det är snårigt och det slingrar sig en hel del, men till slut är det bara att inse att den här plattan är förvånansvärt bra. Här finns spännande samplingar som är svåra att […][...]