Jag var femton år när Alive III släpptes. Då hade jag lyssnat på bandet sedan 1985, då jag först kom i kontakt med bandet i samband med släppet av Asylum. Det var också vid den här tiden som jag på allvar började läsa om musiken jag lyssnade på. Jag hade i samband med Revenge läst […][...]

Det har hänt en hel del i Aborted-lägret sedan jag stiftade bekantskap med de belgiska kirurgmanglarna på allvar senast. Hela manskapet utom sångaren Sven de Caluwé har hunnit bytas ut och nu är den första EP:n med den nya uppsättningen här. Jag läser mig till att de Caluwé strävat efter att hitta tillbaka till tiden […][...]

I retrospektiv är väl titelspåret Crazy Crazy Nights med rätta det absolut mest bestående intrycket från 1987 års platta Crazy Nights. Låten som kanske är det mest schlageraktiga Kiss någonsin har hasplat ur sig, men som inte desto mindre är en fruktansvärt effektiv Kiss-dänga. Tonartshöjning eller inte. Crazy Crazy Nights verkar dessutom ha fått ett […][...]

Triptykons Eparistera Daimones låter både som man kunde förvänta sig och inte. Som förväntat, eftersom det i mångt och mycket låter som en tvärsnitt, eller varför inte smältdegel, av metal som musikaliskt uttryck. Inte, på grund av att det känns som om något som skulle kunna ha kommit på 1990-talet. Framför allt får jag flera […][...]

Public Service-dagens inslag Musiken och publiken lockade mig att titta, men tyvärr togs det inte i mål riktigt tycker jag. Främst för att SVT knappt behagade vara med i diskussionen. I en paneldebatt ledd av Kristian Luuk dryftades public service roll i dagens musiklandskap. I panelen fanns P3:s Pia Kalischer, en Spotify-representant, en SVT-representant för […][...]

Möjligen kommer jag att tröttna på den här retrovågen av thrash metal också i sinom tid. Men än så länge är det ingen fara på taket, särskilt som det fortfarande allt som oftast är kvalitativ thrash metal som släpps. Och Bloodrust Scythe är inget undantag. Hellish Crossfire tillhör måhända de band som gräver lite längre […][...]

Tolv år efter bandets plötsliga upplösning samlades återigen legendariska At the Gates för en återföreningsturné för att en gång för alla avsluta bandet på rätt sätt. Både bandet och resultatet av återföreningen kan nu beskådas på formidabla DVD:n The Flames of the End. Eftersom spelningarna 2008 markerade det definitiva slutet för bandet, är också DVD:n […][...]

Det är en väldigt konstig känsla som slår mig när jag lyssnar på Dark Tranquillitys We are the Void. Nämligen att de träffar helt rätt. Jag har tidigare haft en ganska avig inställning till Dark Tranquillity. Mest för att de trampar samma stig som In Flames snarare än At the Gates. Och det är en […][...]

High on Fire och jag har aldrig riktigt klaffat hundra procent, trots att jag har försökt flera gånger och i olika faser. Jag plockade upp debuten The Art of Self Defence och såg dem i London på turnén till uppföljaren Surrounded by Thieves, men har alltid tyckt det var en aning för slött på den […][...]

Jag har aldrig varit riktigt bekväm med att se Meshuggah live. Trots det har det blivit ett antal konserter med bandet, företrädesvis på festivaler, men även när de har kört egna konserter. Resultatet har varit blandat, kan man väl säga. Jag minns givetvis när jag såg dem första gången, på gamla Contan i Örebro. Jag […][...]