Ozzy Osbourne. Smått legendarisk sångare i Black Sabbath, sedermera bejublad soloartist och slutligen på sentida år en parodi på sig själv i TV-showen The Osbournes, där han i ärlighetens namn mest har gaggat runt och verkat förvirrad. Förra plattan Black Rain, som kom ut för tre år sedan, gav inte särskilt många besked som pekade […][...]

Enligt uppgift var det 12 999 personer utöver undertecknad som besökte Frihamnen i Göteborg och 2010 års upplaga av West Coast Riot. Och det var en synnerligen väl genomförd festival vi bjöds på, både från scenerna och rent genomförandemässigt. Området hade till i år disponerats om och det kan inte betecknas som något annan än en […][...]

Gubbarna i Iron Maiden bjöd i förra veckan på en ny låt från kommande plattan The Final Frontier, som släpps i augusti. El Dorado släpptes dagen innan bandets sommarturné gick av stapeln och kommer att inkluderas i låtlistan i sommar. Föga förvånande låter El Dorado väldigt mycket som sentida Iron Maiden-låtar har gjort; Bruce Dickinson […][...]

Det är svårt att värja sig mot Erik Danielsson och därmed också bandet Watain. För även om jag kan hysa viss skepsis mot hans agenda och tal om kosmiska urkrafter och rent kaos lyssnar jag. Anledningen stavas hängivenhet och Danielsson och kompani har en hel del av den varan. Watain har funnits dryga tiotalet år […][...]

Nästa vecka drar festivalsommaren i gång på allvar, när Sweden Rock Festival slår upp dörrarna i Norje utanför Sölvesborg. Siesta-festivalen och några andra har visserligen smygstartat, men det är ju ändå inte förrän i juni som festivalsommaren får anses börja på riktigt. Det finns en hel del att säga om Sweden Rock Festival som fenomen. […][...]

Misery Index är ett humörband, det ska jag inte sticka under stol med. Amerikanernas tajta och smått känginfluerade death metal är inget som jag slentrianmässigt bara slänger på, utan ska det lyssnas är det för att tillfället är rätt. Jag har dessutom kommit att bli rätt selektiv med vad jag plockar fram i bakkatalogen. Oftast […][...]

Jag kan både förstå och inte förstå varför Seattle-gänget Black Breath röner åtminstone en mindre hype bland entusiaster av hårdare tongångar för tillfället. De träffar helt rätt sett till rådande kanon med sin skramliga och hardcoresmittade 91-skoledöds. Och den entusiasm de utstrålar genom sin musik är smittande. Det är helt enkelt svårt att inte ryckas […][...]

Äpplet faller inte långt från trädet uppenbarligen. För när Nicke Andersson gör väsen av sig igen efter att ha låtit formidabla The Hellacopters somna in, ja då är det en hel del som är sig likt. Bara en titt bland medmusikanterna på första sjuan ger en hel del i sammanhanget välbekanta namn. Och själva greppet […][...]

Efter utsvävningarna med Music from The Elder ville Kiss börja spela hårdrock igen. Resultatet blev Creatures of the Night, tillsammans med Revenge den tyngsta skivan i Kiss katalog. Perioden i början av 1980-talet var en tämligen förvirrad tid i Kiss historia. Den sminkade eran var på väg mot sitt slut och att Ace Frehley hade […][...]

Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat. Men jag hör banne mig inte gitarrerna på Dundertågets nya skiva Dom feta åren är förbi. Nåja, det är givetvis en sanning med modifikation; jag hör ju att de är där. Men de är bara så försynta, ängsliga, stundtals akustiska och nermixade att jag blir frustrerad. Visserligen skymtar […][...]