Jag såg inte på ”Möbelhandlarens dotter”, men där spelades Olle Nyman flitigt. Överallt en massa lovord. Det görs kopplingar både åt höger och vänster med Van Morrison och Ed Harcourt. Jag vet inte. Jag tycker inte det är fantastiskt, utan rätt sommarljummet. Det är som en blandning av Daniel Lemma och Nicolai Dunger. Och det […][...]

Den här skivan kom för mer än en månad sedan. Inte oväntat kom den lite på skam. För visst är det här en resa till 60- och 70-talets mer gitarrbaserade oaser och skramliga källarlokaler. Jag tror jag har hört det förut. För det här är liksom som ”Who will Buy These Wonderful Evils” (Del 1-3), […][...]

Hjalmar Bergman skrev i Chefen fru Ingeborg: Kroppen är uppriktig. Människan ljuger med sin tunga, med miner, blickar, åtbörder, hållning, handlingar, kläder. Men kroppen som helhet står endast stundtals under själens kommando och även i dessa disciplinens stunder finner den medel att förneka sin påtvungna falskhet. Nog handlade just detta om Ingeborgs hettande kärlek för […][...]

Time Again. Ibland har jag svårt att hålla isär det ena punkbandet från det andra. Vad är egentligen bra? Vad är egentligen skräp? (- Jamen, sluta lyssna då, borde den sanne punkaren läxa upp mig med. Det går inte för punk är ändå viktigt både för karaktären, politiken och gnistan.) Time Again har inte lyckats […][...]

Det har alltid funnits en stark tradition av säckpipor på olika platser i Sverige. Precis som fiolen var det dock något särskilt farligt med dessa folkliga instrument, och säckpipa kallades också för djävulens blåsbälg. Idag förknippar vi nog säckpipan mer med Skottland och medeltidsveckan på Gotland. Faktum kvarstår dock att den varit en viktig del […][...]

Hon har hunnit med 6 soloalbum nu. Och äntligen är det nog något som ändå rör mig. Det där svenskjazziga har tonats ned. Rebecka Törnqvist förefaller, med Johan Lindströms hjälp, snarare hitta ett introvert popsound. Som en slags reinkarnerad nattklubbsångerska som sjunger poplåtar från 60-talet. Fast utan den där refrängen som fångar just alla. Allt […][...]

Det här är som att landa i en musikal gjord på ”Donnie Darko”. Mörket. Ensamhetens förvridande av verkligheten. Sentimentaliteten. Ensamheten. Matchbook Romance har gjort album med klass med hjälp av John Goodmanson. För emocoren lever och odlar sin ångest. Matchbook Romance visar genrens styrka och bredd med detta andra album. ”Voices” är en slags sorglig […][...]

Jag växte upp i ett Sverige som gärna ville ta avstånd från nazismen och dess illdåd mot mänskligheten. Men det var något lurt med hela upplägget. För hemma hos farmor lärde jag om hur drömmen om ett nytt Europa grusades i Spanien på 30-talet, och att vi redan då visste vad nazism och fascism var […][...]

Jag vet inte vart jag rest riktigt. Men till havet verkar det vara på något märkligt sätt. Efter sitt genombrott med musiken till ”Plötsligt i Vinslöv” har Galento gått från suddighet till suddighet. För inte är det klart. Processen verkar pågå mest hela tiden. Det var där i Vinslöv jag mötte Galento först. Den musikaliske […][...]

Den nästan späda rösten är densamma. De rätt så enkla och fina texterna är desamma. Lars Winnerbäck och Ekdahls kompband är detsamma. Som på ”Olyckssyster” från 2004 alltså. Uppföljaren faller inte långt från trädet. Jag gillar det här. Jag vet inte riktigt varför. Det är någon form av vacker vispop som både stryker slätt och […][...]