Hjalmar Bergman skrev i Chefen fru Ingeborg:

Kroppen är uppriktig. Människan ljuger med sin tunga, med miner, blickar, åtbörder, hållning, handlingar, kläder. Men kroppen som helhet står endast stundtals under själens kommando och även i dessa disciplinens stunder finner den medel att förneka sin påtvungna falskhet.

Nog handlade just detta om Ingeborgs hettande kärlek för sin svärson, och som dessutom kom att leda henne i döden.

Precis som 1924 är Bergmans analys fortfarande så där mänskligt aktuell. Det räcker att titta in i Big Brother-huset eller ta en sväng på Paradise hotel för att känna den påtvungna falskheten. Men det mest intressanta är att ibland tycker jag också att den uppriktiga kroppen avslöjar politiker. Vad säger Barossos kropp när han säger att EU ska satsa på förnyelsebara energikällor? Vad säger Reinfeldts kropp när han nu blivit kollektivavtalförsvarare och skattefrämjare? Eller vilka signaler sänder Göran Perssons kropp när vi som land verkligen påverkar både EU och USA?

Det är inte lätt att alltid låta kroppen vara uppriktig. Och någon skulle till och med säga att jag har uppfattat allt fel. Att männen och kvinnorna i Big Brother-huset slängt alla konventioner och är ärliga med sin kropp. Eller att heroinisten i lägenheten bredvid är ärlig mot sin kropp. Jag vet inte.

Vad jag vet är att det är viktigt att ha diskussionen levande och att vi blir medvetna om den påtvungna falskheten, och att kroppens uppriktighet inte är värderingsfri.

Jag växte upp med musik av Björn Afzelius. Jag kom att ogilla hans gubbsjuka kärlekstexter och hans vurm för allehanda obskyra vänsterrörelser. Som vuxen har jag insett att Afzelius i musiken, precis som många andra, lät kroppen spränga falskheten. Då kan det bli både tokiga politiska ställningstaganden och konstiga kärlekshistorier:

Jag förfördes av en kvinna, hon tyckte jag var snygg.
Nu har jag brännblåsor på knäna och rivsår på min rygg.
Ja Lovise jag såg stjärnor, hon tyckte jag var tam,
hon var en egendomlig dam.

Jag satt en stund hos konduktören, han såg ut precis som jag.
Han tyckte Hemingway och Ibsen och Faldbakken var bra.
Han skulle döda Susan Brögger om hon kom til Köbenhavn.
Han var en egendomlig man.

D.S.B Blues, något försvenskad

Som bäst var nog Afzelius med Globetrotters. Rock, politik och kärlek. I många delar rakare än vad mycket musik vågar ta kurvorna idag. Jag kom att fastna för Nio liv. Jag insåg nog inte då dess betydelse för uppriktighet. Inte heller kunde jag relatera till texterna om kärlek och att såra varandra. Nej jag greps av Afzelius ungdomliga uppror i Nio liv och hans analys av moderaterna i Svarta gänget.

Med tiden kom jag också att förstå uppgörelsen med allt gnäll i Räven, Latin- och Sydamerikas kamp i Det räcker nu och hur kärlek kan förändra människor i Dockhemmet.

Afzelius sa något om människorna i mitten på 1980-talet. Ja, egentligen sa han nog bara något om sig själv, men det spelar mindre roll. För konstigt nog fungerar hans låtar än idag, i varje fall politiskt.

Ska väl iväg på demonstrationen nu. En perfekt uppvärmning blir Svarta gänget. Både för att det påminner mig om mina rötter, men också för att den för ett par minuter släpper själens disciplin. Sedan ska jag vara korrekt igen.