Hon har hunnit med 6 soloalbum nu. Och äntligen är det nog något som ändå rör mig. Det där svenskjazziga har tonats ned. Rebecka Törnqvist förefaller, med Johan Lindströms hjälp, snarare hitta ett introvert popsound. Som en slags reinkarnerad nattklubbsångerska som sjunger poplåtar från 60-talet. Fast utan den där refrängen som fångar just alla. Allt tillsammans både med ett uns av blås, en nypa stråkar, sköna elektroniska ljudmattor och orglar. Lyssna bara på ”My pretty fingers”, vilket får hela mig att känna heltäckningsmattorna gunga under fötterna.

Det är inga tvära kast hos Rebecka Törnqvist, men hon är inte folklig för det. Snarare tvärtom. Här finns inga hits, men väl en samling låtar för den som försöker. Låtar som lugnt och nästan övermoget leker i utkanten. Jag tycker om skivans nästan vemodiga hoppfullhet. Samma känsla som Bernard Butler gav en gång på 90-talet. Jag gillar också de tilltalande ljuden som hela tiden vidrör sången. Fastän mer organiskt än The Knife. Ja, snarare mer släktskap med Clogs och Love Olzon. Och på det hela taget är allt charmerande vackert. För vem längtar inte till Paris eller Venedig när stråkarna smeker oss som en svag vårbris i ”Wit Waltz”

Det här kan nog till och med växa mer. Vi får se.