Om du befinner dig i Dalarna någon gång så ta chansen att resa till de mer avlägsna delarna. De som sakta avfolkats, men aldrig gett upp. Sätt dig på buss 170 med riktning Älvdalen. Ja, Älvdalen med rondellupproret, en säregen dialekt och Hagströms. Du åker på nyare vägar, och fortsätter du mot Grövelsjön kommer du […][...]

Jag läste att Bob Dylan uttalat sitt stöd för solidariskt finansierade välfärdssamhällen som Sverige i amerikansk radio. Det var inte särskilt oväntat att den gamle protestsångaren (ja lite i alla fall), gillar den svenska modellen. Det vore mer oväntat om Dylans ”Modern Times” skulle ge en arbetarrörelse och vänsterrörelse i motvind lite medvind. För ”Modern […][...]

Lågmält. Lofi. Pop. Namnge och du har det. Oklahomo Trio, som är ett småroligt namn, har släppt sin debutskiva (på eget bevåg). En självbetitlad skiva som nu lanseras i Europa efter ett par EP:s. Det är en ganska avskalad lofi du får med Oklahomo Trio. För det mesta akustiskt för hela slanten. Egensinnigt, känslosamt och […][...]

State Radio har en bra inställning. De tror på den lilla människan. De är vänsterliberala och tar ställning för Amnesty, democracynow.org och Darfur. Men musikaliskt är den senaste skiva inte mycket att hänga i julgranen. För trots att reggae, punk och rock borde vara en fantastisk kombination för politisk musik, så hittar inte State Radio […][...]

Greg Graffin har redan släppt ett soloalbum tidigare. ”American lesion” kom för tio år sedan, och nu är det alltså dags igen. Jag tror att jag ska smälla av. Greg Graffin gör en skiva som ska hylla den amerikanska musiktraditionen. Som ska koppla sig samman med rötterna. Vistraditionen. Folksångerna. Bluegrass. Cajun. Country. Till sin hjälp […][...]

Tänk så vackert det kan vara med varieté. Vackert därför att det är en salig blandning av vemod, landsbygd, brännvin, lättklätt och underfundigheter. Tallbarrsdoften blandas med rakvattenodören vid folkparkens dansbana. Den med tak. Men i verkligheten var säkert varietén lika citybetonad som gödseldoftande (ja, bondkomik är en mycket gammal företeelse). Carl-Einar Häckner har i 10 […][...]

Jag hade aldrig hört Marble innan jag langade in skivan i spelaren. Yes. Fan vad det rockar. Plötsligt känner jag mig som 23 och förfull på förfesten. Och allt jag drömmer om är att hon med luggen och de coola jeansen ska titta på mig mer än 1,3 sekunder. Kanske säga hej. Men ju längre […][...]

DiEccos första EP ”Faller” har egentligen redan fallit. Det här är musik som inte bestämt sig om de vill vara drivna poprockkilar eller svulstiga balladkillar. Som om de fastnat mellan Hardy Nilsson och Uno Svenningson. Som bredbent frireligiositet. Det är fem låtar, och inte riktigt någon blir riktigt bra. Märkliga skatakter blandas med försök till […][...]

Det är svårt att inte känna saker när Maria Röjås sjunger. Det är en röst som både med lek och allvar ankrat upp i svenska torp, gårdar och kapell och kyrkor. Skogarna, fälten och vattnet har alltid varit fyllda av röster som skildrat sin vardag och sin helg. Maria Röjås visar på bredden från psalm […][...]

Jag har aldrig upplevt Ani DiFranco live, men misstänker att det kan bli mer eller mindre magiskt. Därför är det nu kul att kunna lyssna till ”Carnegie Hall 4.6.02″. Det är snart fyra år sedan konserten. Spelar mindre roll, för plötsligt känns DiFranco tidlös. Ja, eller i alla fall så tidlös att vi som lever […][...]