dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Beth Orton: Comfort of Strangers
Comfort of Strangers Beth Orton
2006
EMI
8/10

Det går bra nu

På fyra år gamla ”Daybreaker” höll Beth Orton hov tillsammans med William Orbit, Ben Watt, Johnny Marr, The Chemical Brothers, Jim Keltner, Ryan Adams och Victor Van. Bland annat. Albumet var spretigt och framför allt ett rejält dyk från ”Central Reservation” som släpptes 1999. ”Daybreaker” måste kommit till i tillfällig hybris uppkommen i chansen att jobba med ett gäng top notch människor i början av tjugohundratalet.

Även ”Central Reservation” hade ett stort antal producenter och musiker inblandade men det svala och känslosamma folkpopalbumet var sammanhållet och förtroligt. Pre-O.C. satt Felicity på en säng och grät över Noel till ”Sweetest Decline”. Dave Eggers lyssnade på den sex dagar i rad när han skrev ”A Heartbreaking Work of Staggering Genius”. Det säger sig självt att Beth Orton från Norfolk blev en bohemisk it-girl tills ”Daybreaker”-släppet. ”Central Reservation” är det bästa Beth Orton gjort och albumet är en ständig likare för att mäta kvalitén på hennes verk.

Inget kan vara mer tröttsamt än artister som inte tillåts utvecklas eller göra nya saker. När det är precis det utforskandet som konstnärskap går ut på.

När ”Comfort of Strangers” försiktigt tar ton i högtalarna är jag rädd att Beth Orton gjort precis det alla vill. Hon har tagit hjälp av Jim O'Rourke och försökt att göra något lika bra som ”Central Reservation”. Och därför gjort ”Central Reservation” en gång till.

Efter en stunds lyssnande hittar jag vad som skiljer. Med hjälp av O'Rourkes perfektionism, som gjort sig så tydlig hos Wilco, samlas essensen i varje spår och allt överflöd skalas bort. Ortons röst är genomträngande och laddad och pianot, gitarren, stråkarna byggs upp, trappas ner, smyger sig på precist avvägt och ruggigt nära.

Här finns ansatsen från ”Central Reservation”. Hjärtat. Men musikaliskt så mycket mer.

På inledningsspåret ”Worms” är Orton en exakt Fiona Apple. Den mörka snabba pratsången och de tunga pianoackorden öppnar albumet genom att tungt sätta ner foten. Men en manodepressiv Fiona Apple är knappast det som gjort att Orton valt den inslagna vägen. Snarare en trygghet i att inte behöva bevisa någonting. Att ta chansen att jobba med O'Rourke och geniet M. Ward och göra precis den musik hon vill göra, utan att en Chemical Brother kräver att få göra sitt trendmedvetna avtryck i produktionen. M. Wards medverkan är osynlig. Men knappast obetydlig. Ward har tillsammans med Orton och O'Rourke skrivit två av albumets låtar.

”Comfort of Strangers” är precis så jag vill höra Beth Orton. Bara hon men inte för enkelt. Välproducerat men inte hjärtlöst. I samarbete utan att försvinna.

Singeln ”Concieved” är en hi-hat-historia utan överraskningar. Ganska mycket som ”Concrete Sky” från ”Daybreaker”. Ganska lite som ”Comfort of Strangers” i övrigt. Vid första anblick känns ”Comfort of Strangers” lite plattare och ”låt-lös”. Men det är snarare låtarna för sig som är storheten med albumet. Lyssna på titelspåret. Lyssna på spåren ett i taget. Genom klassisk folkpop, gitarrballader, munspelsintron och darrande berättelser. Beth Orton är ju tillbaka.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2006-03-10 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-16 19:58

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3627

10 kommentarer

Jaja, jag ska väl lyssna på den då.

Medlem 2006-03-10 00:06
 

skitbraskit

Medlem 2006-03-10 00:06
 

komboskivor är väl aldrig bra?!

Medlem 2006-03-10 00:08
 

Fan, vad fint. Ännu ett tag måste jag må dåligt, men nyss såg jag ljuset. Beth Orton är ju tillbaka. Jag har aldrig lyssnat på henne. En av mina vackraste vänner har dock pratat mycket om henne och det gör mig glad. Att Beth är tillbaka kan inte annat än att betyda att det finns hopp. Jag vill att det vänder snart. Men först måste jag få svar…

Medlem 2006-03-10 00:09
 

Eeeeh?

Medlem 2006-03-10 00:32
 

Samarbetet "The state we're in" tillsammans med The Chemical Brothers kan faktiskt vara världens bästa låt genom alla tider.

Det här är en "måste ha-skiva".

Medlem 2006-03-10 08:01
 

En väldigt bra recension till en väldigt bra skiva. Konstigt hur en så svårmodig röst kan få en att bli så glad?

Medlem 2006-03-10 11:47
 

Så jävla rolig var den inte. (Skivan alltså)

Folkpop är tråkigt men Beths röst är bra.

Medlem 2006-03-10 19:30
 

Jag skulle kunna lyssna på det här bara för O'Rourkes trummor. Men det tänker jag inte.

Medlem 2006-03-10 21:37
 

Pertali, tack! Mycket bra sagt. Men bästa kombon är faktisk "What else is there" med röyksopp och Karin drejjer

Medlem 2006-03-14 14:18
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig