På fyra år gamla ”Daybreaker” höll Beth Orton hov tillsammans med William Orbit, Ben Watt, Johnny Marr, The Chemical Brothers, Jim Keltner, Ryan Adams och Victor Van. Bland annat. Albumet var spretigt och framför allt ett rejält dyk från ”Central Reservation” som släpptes 1999. ”Daybreaker” måste kommit till i tillfällig hybris uppkommen i chansen att jobba med ett gäng top notch människor i början av tjugohundratalet.

Även ”Central Reservation” hade ett stort antal producenter och musiker inblandade men det svala och känslosamma folkpopalbumet var sammanhållet och förtroligt. Pre-O.C. satt Felicity på en säng och grät över Noel till ”Sweetest Decline”. Dave Eggers lyssnade på den sex dagar i rad när han skrev ”A Heartbreaking Work of Staggering Genius”. Det säger sig självt att Beth Orton från Norfolk blev en bohemisk it-girl tills ”Daybreaker”-släppet. ”Central Reservation” är det bästa Beth Orton gjort och albumet är en ständig likare för att mäta kvalitén på hennes verk.

Inget kan vara mer tröttsamt än artister som inte tillåts utvecklas eller göra nya saker. När det är precis det utforskandet som konstnärskap går ut på.

När ”Comfort of Strangers” försiktigt tar ton i högtalarna är jag rädd att Beth Orton gjort precis det alla vill. Hon har tagit hjälp av Jim O'Rourke och försökt att göra något lika bra som ”Central Reservation”. Och därför gjort ”Central Reservation” en gång till.

Efter en stunds lyssnande hittar jag vad som skiljer. Med hjälp av O'Rourkes perfektionism, som gjort sig så tydlig hos Wilco, samlas essensen i varje spår och allt överflöd skalas bort. Ortons röst är genomträngande och laddad och pianot, gitarren, stråkarna byggs upp, trappas ner, smyger sig på precist avvägt och ruggigt nära.

Här finns ansatsen från ”Central Reservation”. Hjärtat. Men musikaliskt så mycket mer.

På inledningsspåret ”Worms” är Orton en exakt Fiona Apple. Den mörka snabba pratsången och de tunga pianoackorden öppnar albumet genom att tungt sätta ner foten. Men en manodepressiv Fiona Apple är knappast det som gjort att Orton valt den inslagna vägen. Snarare en trygghet i att inte behöva bevisa någonting. Att ta chansen att jobba med O'Rourke och geniet M. Ward och göra precis den musik hon vill göra, utan att en Chemical Brother kräver att få göra sitt trendmedvetna avtryck i produktionen. M. Wards medverkan är osynlig. Men knappast obetydlig. Ward har tillsammans med Orton och O'Rourke skrivit två av albumets låtar.

”Comfort of Strangers” är precis så jag vill höra Beth Orton. Bara hon men inte för enkelt. Välproducerat men inte hjärtlöst. I samarbete utan att försvinna.

Singeln ”Concieved” är en hi-hat-historia utan överraskningar. Ganska mycket som ”Concrete Sky” från ”Daybreaker”. Ganska lite som ”Comfort of Strangers” i övrigt. Vid första anblick känns ”Comfort of Strangers” lite plattare och ”låt-lös”. Men det är snarare låtarna för sig som är storheten med albumet. Lyssna på titelspåret. Lyssna på spåren ett i taget. Genom klassisk folkpop, gitarrballader, munspelsintron och darrande berättelser. Beth Orton är ju tillbaka.