Det knallgula omslaget med bakåtvolten och produktionen skvallrar om den här skivans historia. ”Flip” är inspelad och utgiven efter Lofgrens första turné med Bruce Springsteen och E Street Band, 1985. Den hittade ut till aningen fler skivköpare än vanligt tack vare den nyvunna exponeringen bredvid Springsteen. Några låtar ”Flip ya flip”, ”Secrets in the street” […][...]

Som guide till Nils Lofgrens stora musikvärld är den här samlingen tillsammans med ”Acoustic live” en bra start. Här skildras Lofgrens sjuttiotals-karriär. Skivan inleds med stökiga versioner av ”Beggar's day”, ”True thrill” och ”Nightmare” från skivor med Grin. Grin är bandet Nils Lofgren bildade tillsammans med brorsan Tom i slutet av sextiotalet. Tyvärr finns bara […][...]

”Men without women” är Little Stevens starkaste album – musikaliskt. Här svänger det på riktigt. Ganska ofta. ”Lying in a bed of fire” sparkar igång skivan med sitt lätt febriga tempo. Blandningen av rock, soul och latinska rytmer känns inte representativ för den här skivan, men väl för det Little Steven presterade på kommande skivor. […][...]

1984. Little Steven har lämnat E Street Band. Nu frontar han i eget namn, uppbackad av The Disciples of Soul. Soulsvänget är nästan helt borta. Istället för blås och sexigt sväng är det rak rock kryddad med (jobbiga) åttiotals-synthar. Rytmerna låter latinska ibland. Musiken har tappat kraft, men texterna har fått politisk styrka. ”Can you […][...]

Den här skivan är Little Stevens rättviseklimax. Den är inspelad efter att han spenderat två år med att rådda ihop det stora artistprojektet ”Artists United Against Apartheid” och skivan ”Sun City”, tillsammans med bl.a. Bono, Bob Dylan och Jackson Browne, åka runt och driva politik i Sydafrika och Syd- och Latinamerika. Han har även talat […][...]

”The Big Man” – Clarence Clemons – den tyngste och en av de mest omtalade profilerna i E Street Band. Men, det han gjort på egen hand är inte alltid så bra. En del av er kanske minns ”You're a friend of mine” – åttiotalsduetten han spelade in med Jackson Browne. I mitt tycke ett […][...]

Lovade mig själv förra året att sluta åka på festival. Men jag ångrar det redan. I kalendern står istället skolavslutning med dottern på fredagen och min kompis Daniels bröllop på lördagen. Fram till för två veckor sedan kändes det bra. Men nu erkänner jag, saknaden av det slaka festivallivet känns i kroppen. Jag vill gå […][...]

Den här gången släpper herrarna i Tindersticks inte fram sina soulinfluenser lika tydlig som på ”Can our love…”. Istället låter ”Waiting for the moon” mer som bandets tre första skivor. De flesta låtar ger mig en känsla av igenkännande. Inledande ”Until the morning comes” börjar med akustisk gitarr och stråkar i kompet. Dickon Hinchcliffe har […][...]

Tindersticks har släppt ett nytt album – ”Waiting for the moon”. I september kommer bandet till Sverige. Här är tjugofyra låtar du bör lyssna på med Tindersticks: 01 ”City sickness” (från första skivan) 02 ”Milky teeth” (från första skivan) 03 ”Raindrops” (från första skivan) 04 ”A night in” (från ”Second Album”) 05 ”Tiny tears” (från […][...]

Den här skivan kunde ha blivit hur bra som helst – men tyvärr, ”Paper Monsters” är en av årets största besvikelser. Jag har den största respekt för den här mannen. Dave Gahan är en ikon. Som scenisk frontman hos Depeche Mode har han dompterat publik i tjugotalet år. Han har fanatiska fans i alla världsdelar. […][...]