Springsteens sämsta album. E Street Band, så när som på Roy Bittan, är ersatt av ett gäng välmeriterade studiomusiker och dessa har fått ett gäng tämligen trista och stela muskelrockiga låtar att arbeta med. Det svänger alldeles för lite om ”Human Touch”.

Springsteen har aldrig låtit sämre.

Titellåten är ett bra exempel som sammanfattar skivan. Det finns något längst inne i låtens kärna som vill ut. Men trots den skenbara explosionen i refrängen hålls extasen inne av okänsliga musiker och för mycket knas i arrangemanget. Istället för rock blir det en urvattnad, tillrättalagd radioanrättning som serveras. Samma sak i ”Soul Driver”, ”Cross My Heart”, ”Gloria's eyes” och ”Man's Job”.

På plussidan finns dock svängiga ”Roll of the Dice” och lugna ”I Wish I Were Blind”. Två låtar som, trots den tråkiga produktionen, är riktigt bra. Hade det varit E Street Band som spelat kunde dessa låtar svängt riktigt bra.

Men, baktunga låtar som ”Real Man”, ”Cross My Heart” och ”The Long Goodbye” får skivan att kantra och när rent hemska låtar som ”57 Channels (And Nothin' On)” och ”Pony Boy” tar plats i låtlistan börjar den Springsteenska skutan ta in vatten.

Jag förstår att Springsteen ville göra den här skivan. Det var nog bra terapi. Men resultatet är inte så kul att lyssna på. ”Human Touch” står mest still i skivhyllan.

På en plats där solen aldrig skiner.