Den här skivan är Little Stevens rättviseklimax. Den är inspelad efter att han spenderat två år med att rådda ihop det stora artistprojektet ”Artists United Against Apartheid” och skivan ”Sun City”, tillsammans med bl.a. Bono, Bob Dylan och Jackson Browne, åka runt och driva politik i Sydafrika och Syd- och Latinamerika. Han har även talat inför den amerikanska kongressen.

Låttitlar som ”Freedom”, ”Native American” och ”Pretoria” talar ett ganska tydligt språk. På den här skivan får vi höra de mest engagerade texterna och den välvilligaste musiken.

För Little Steven blandar in afrikanska rytmer och latinosväng på ett tydligare sätt än tidigare. Inte alltid så lyckat kanske.

Störst kuriosa-värde på den här skivan ger Bruce Springsteens inhopp på ”Native American”. Inte för att det låter jättebra, men det är ett charmigt minne från åttiotalet. Baktaktssväng med indiankörer. På något sätt lika mycket indian som Kevin Kostner i ”Dansar med vargar”. Bäst där och då, men rätt fånig idag.

Starkast är ”Bitter fruit”, med en text som skulle kunna fungera som inlägg i globaliserings-debatten.

”I was born lucky they always say
I work in these fields of plenty
Sweat for the company far away
Fruit once sweet now has bitter taste

My father was a union man
Very proud and outspoken
They came and took him when I was young
I will fight 'til his work is done”

De fyra sista raderna bränner av frustration:

”And they want to help in America
And the guns they come from America
But they fight against us North America
Why are the people so quiet in America?”

Bästa låten på den här skivan är intensiva ”Trail of broken treaties”. Inspirerad av en stor marsch till Washington 1972, där ett antal organisationer krävde självstyre för amerikanska indianer. En marsch som finns dokumenterad i Vine Deloria Jr:s bok ”Behind the trail of broken treaties”. Musiken har ett skönt driv där stämmor i refrängen och mötet mellan en hårt programmerad trumma och den akustiska kompgitarren är lyckat. En låt jag fortfarande lyssnar på, ibland.

Albumet blev knappast någon större internationell framgång, men det låg högt upp på den svenska försäljningslistan en kort period. Little Steven gjorde också ett bejublat framträdande tillsammans med The Disciples of Soul på en svensk Nicaragua-gala, på Hovet i Stockholm, tillsammans med bl.a. Imperiet och Jackson Browne.

Little Steven hade sitt rättviseklimax. Det känns som det var trehundra år sedan.