”The Big Man” – Clarence Clemons – den tyngste och en av de mest omtalade profilerna i E Street Band. Men, det han gjort på egen hand är inte alltid så bra.

En del av er kanske minns ”You're a friend of mine” – åttiotalsduetten han spelade in med Jackson Browne. I mitt tycke ett av de präktigaste, käckaste och jobbigaste inslagen från det årtiondet. Helt i klass med Narada Michael Waldens ”Gimme gimme gimme”.

Inget jag gärna lyssnar på.

Den store mannen är en jäkel på sax. Hans långa solo på Bruce Springsteens ”Jungleland” är magiskt. De som hävdar att saxofonen förstör rocken har inte lyssnat på den store mannen.

Men han gör rätt för sig även utan sax. Hans röst funkar också. Bra bastryck och lagom raspig.

Men varför någon – som inte är saxofon-freak, eller fanatisk samlare av E Street Band-relaterad musik – skulle vilja ha den här skivan vet jag inte.

Halvstela rytmer av soul, blues, light-latino och instrumentalrock får aldrig riktigt fart. Säkert upplevde de som såg konserten något helt annat. Men för mig känns produktionen platt. Det låter inte bra. Jag får inte någon närvarokänsla. Jag var inte med på The Stone Pony den där kvällen för två år sedan. Skivan ger mig samma känsla som att sitta på en fest där jag inte känner någon – och är den enda som är nykter.

Jag vill se och höra Clarence Clemons med E Street Band – inte med ett gäng musiker som trots stark laguppställning mest låter som ett trött coverband. Kompetenta och drivna, men utan glöden och känslan.

Men visst, det låter bra om saxen. Synd bara att det – i mitt tycke – är Clarence Clemons förbannelse att den bara svänger på riktigt när den kompas av Mighty Max, Miami Steve och de andra i E Street Band.

Men, där är den store mannen kung – varje gång han kliver fram i rampljuset.