1984. Little Steven har lämnat E Street Band. Nu frontar han i eget namn, uppbackad av The Disciples of Soul. Soulsvänget är nästan helt borta. Istället för blås och sexigt sväng är det rak rock kryddad med (jobbiga) åttiotals-synthar. Rytmerna låter latinska ibland.

Musiken har tappat kraft, men texterna har fått politisk styrka.

”Can you hear me, wake up
Where's the voice of America”

Han gör sitt bästa för att väcka amerikanerna i titellåten. Kräver rättvisa i ”I want justice”. Låtarna osar av politisk vilja och är nedlusade med tänkvärda formuleringar.

”Don't call yourself a patriot
Not with that gun in your hand
[...]
Don't call yourself religious
Not with that knife in your hand”

Idag, 2003, är teman som dessa förbjudna. Musiker ska hålla på med musik – och inte tycka till om politik, hävdar de flesta. Men det är så fel. Livet handlar om politik. Det går inte att undvika. Visst kan vissa delar av åttiotalets världsförbättrar-våg kännas helt fel idag, men det är aldrig fel att försöka förändra.

Det är ju människorna som demonstrerar, protesterar och engagerar sig som gör att sådana som du och jag kan sitta hemma och fundera på om ”The Office” eller ”Six Feet Under” är bäst underhållning.

Höjdpunkten på den här skivan heter ”Los Desaparecidos” och handlar om diktatorernas och dödspatrullernas offer i Syd- och Latinamerika. En svängig låt mellan rock/hårdrock och salsa. Med ett driv och en obändig vilja. Ett skrik efter rättvisa.

”Fighting here is all that remains for us now
We've stopped trying to hide our hatred inside
We're crying out loud
baby we once were so proud
Jesus where are you now”

Tiden har sprungit ifrån produktionen och idag låter det väl mycket åttiotal om den här skivan. Men, hade Little Steven varit kompad av The (International) Noise Conspiracy och sjungit de här texterna, då hade låtarna känts lika moderna som de nu känns mossiga.

”Voice of America” har ett viktigt budskap – men det drunkar i åttiotalets dåliga ljudbild.