Queen. Jane's Addiction. Aerosmith. Mansun. Om och om igen flimrar de förbi framför mina ögon, grupperna The Music påminner om. Leeds unga stoltheter är på inga sätt ironiska som The Darkness. The Music är på riktigt. Blodigt allvar är det. De har filat på skalorna. Tränat på att slå hårt på trummorna. Och lyssnat på […][...]

Trummorna hörs knappt alls. Basen är nedtonad. Gitarrens toner tar sig försiktigt fram som ett par mockasinklädda barnfötter. Melodin är inget annat än söt, som en ljusrosa drömväv. ”Min, bara min. Tänk om hela världen vore min. Då skulle ingen kärlek vara blind.”, sjunger Johan Borgert i en av årets allra varmaste svenska poplåtar, ”Då […][...]

Någon har spelat med Ulf Lundell. Någon har samarbetat med Staffan Hellstrand och plågat svenska folket med fiskar i havet. Några har redan släppt skivor i eget namn. De är yrkesmusiker sedan länge. Men har fått ett rejält uppsving sedan de började kompa en viss herr Winnerbäck och döptes till Hovet. Nu har de gjort […][...]

Att lyssna på den här skivan är som att sitta i en sunkig replokal och lyssna på världens bästa band, som ingen känner till. Frusciante och Klinghoffer bygger upp en ljudkuliss med tunna väggar, ibland rent demomässig, runt låtarna. Det brinner och låter engagerat. Som ett ungt oerfaret rockband på väg mot stjärnorna. Anslaget är […][...]

Formgivningen av texthäftet. Den kvart-i-två-osande dansbandsaxofonen som dyker upp här och var. Synthljuden som mot alla odds överlevt både åttiotal och nittiotal. Farbror Cohen fortsätter klä sina texter i kitsch. Han passerar snart sjuttio, men låter fortfarande angelägen. Förstås inte på samma sätt som för länge, länge sen, men väl i samma takt som han […][...]

Jag har förälskat mig i eMiL Jensens musik. EP:n ”Jag har splittrats” har jag lyssnat på dagligen sedan i somras. Mycket på grund av texterna. Jag vet att han, liksom många andra fantastiska textförfattare, också vill bli erkänd som låtskrivare, men det är omöjligt att gå förbi texterna. Han har ju en sällsam talang för […][...]

Eftersom jag är ganska trött på alla dessa ledsna unga män med gitarr blir jag intresserad av den här skivan när jag öppnar kuvertet. Han sitter ju vid ett piano. Nu visar sig detta bara vara en bild, eftersom större delen av skivans låtar spelas på gitarr, men ändå. Den här skivan visade sig innehålla […][...]

Jon Jefferson Klingberg är sedan en tid fast medlem i Docenterna. Kanske är det därför hans sång låter som Joppe Pihlgrens. Skönt svajig på ett sätt som känns, ursäkta det nötta uttrycket, charmigt. Ett uttryck som förresten sammanfattar den här EP:n. ”Säg mig någonting mer” doftar Docenterna. ”Snälla spara din lögn om att det finns […][...]

Jag får tuppjuck. Nu kommer många hata mig. Men det spelar ingen roll hur innerligt Ray Lamontagne sjunger. Hur svår hans uppväxt varit eller hans nuvarande liv är. Jag orkar inte med en sån här skiva till. Jobbet på skofabriken kvittar lika. Jag hade svårt för Ryan Adams på ”Gold” och fick skit för det. […][...]

Jag hoppades att de skulle låta lika bra som på singeln ”Leather” som jag fick i somras, där de kombinerar rockens bästa driv med den lättsmälta radiopopens enklaste grepp. Då hade den här skivan varit riktigt intressant. Men i fullt format blir det inte intressant. Skivan försöker och vill, men lättar aldrig från marken. Hur […][...]