Formgivningen av texthäftet. Den kvart-i-två-osande dansbandsaxofonen som dyker upp här och var. Synthljuden som mot alla odds överlevt både åttiotal och nittiotal. Farbror Cohen fortsätter klä sina texter i kitsch. Han passerar snart sjuttio, men låter fortfarande angelägen. Förstås inte på samma sätt som för länge, länge sen, men väl i samma takt som han gjort sedan ”I'm Your Man”.

Framgångsfaktorerna på den här skivan är Sharon Robinson, Anjani Thomas och Leanne Ungar som hjälper till med det mesta – produktion, sång och låtskrivande. De stöttar farbror Cohen framgångsrikt. Robinson gör det alldeles fantastiskt på skivans bästa låt ”The Letters”. De har skrivit den här duetten tillsammans och mötet mellan Cohens säreget loja pratsång och Robinsons engagerade stämma framkallar gnistor i mina öron. Långsamt, värdigt och mycket snyggt.

Riktigt bra är också ”Morning Glory” där åtminstone en cirkel sluts. Cohen låter mer som Tindersticks än Tindersticks själva när han pratsjunger med sig själv och en xylofon leker med sig själv i periferin. Låtar som den gör att jag förlåter att han blandar Lord Byron och världens ostigaste saxofon i ”Go No More A-Roving” och att han gör ledmotiv till Finlandsfärjans panikragg i ”Undertow”. Jag förlåter honom också för 11 septembersången ”On That Day”.

Det gör inget att jag inte gillar allt. Cohens kitsch är alltid värd en liten omväg. Men pärlorna blir allt färre och det känns som det här kan vara avskedet. Klockan tickar och Leonard Cohen börjar gå längre och längre in i mörkret. Det är känslan jag får av ”Dear Heather”.

På inga sätt det bästa jag hört från Cohen. Men inget jag vill vara utan.