Jag har förälskat mig i eMiL Jensens musik. EP:n ”Jag har splittrats” har jag lyssnat på dagligen sedan i somras. Mycket på grund av texterna. Jag vet att han, liksom många andra fantastiska textförfattare, också vill bli erkänd som låtskrivare, men det är omöjligt att gå förbi texterna. Han har ju en sällsam talang för att vända på ord och bygga meningar som ena sekunden lockar till skratt och ett ögonblick senare fryser min mage till is.

Som en språkets professor Balthazar framkallar han färger och stämningar som löser alla mina problem med ett rejält mått av medmänsklighet och hjärta. En ordkonstnär som gör musik, en typ av artist jag ofta faller pladask för. Som Lundell, Andersson Wij och Persson.

Men med eMiL Jensen är det annorlunda. Han tar inte avstamp i samma fåra. Hos honom är det inte amerikanska gitarr-på-magen-ekon som studsar låtskrivandet. Det är något annat. Toner från teatern, klanger från salongerna, kombinerade med erfarenheter gjorda i världen utanför. Snyggt ljussatt och repeterat, välskrivet och regisserat tar sig låtarna ned från scenen som viktiga monologer. Sätter sig bredvid mig och berättar.

Det är inte gitarren som står i centrum. Mitt i eMiL Jensens musikaliska rum finns pianot. Det är där han skriver. I avklädda låtar som ”Kom hem som nån annan” och ”Bud från april” är det smärtsamt uppenbart. Enkla och sköra toner från svarta och vita tangenter färgar låtarna. eMiL Jensen sjunger och spelar med samma intensitet. Ett riktigt möte mellan ord och noter. Lika explosivt när tempot dras upp. ”Hela vägen ner”, ”Ond igen” och ”Naken ner på knä” ger mig andra känslor.

Han upprepar inte den initiala chocken från i somras. Men värmen som fyller mig när jag lyssnar på eMiL Jensen ger mig energi som räcker länge. Hans musik berör mig på samma sätt som de skeva låtar jag överdoserat tillsammans med John Frusciante i år. Det är varmt och kallt, sött och salt, glädje och sorg. Allt samtidigt.

”Jag har kartlagt dina drömmar och behov som jag ska uppfylla i smyg”, sjunger han i ”Längs hörnen”. Precis så känns det. Därför måste jag berätta om det för dig. Förra gången skrek jag för att du skulle lyssna. Den här gången vevar jag igång sirener och tänder blinkande lampor. Skickar upp ett flygplan med en banderoll. Syr upp en gigantisk luftballong med mitt budskap:

Lyssna på eMil Jensen! För han har gjort en fantastiskt bra skiva. Som borde hjälpa honom att vinna respekt – och minst en Grammis.