Trummorna hörs knappt alls. Basen är nedtonad. Gitarrens toner tar sig försiktigt fram som ett par mockasinklädda barnfötter. Melodin är inget annat än söt, som en ljusrosa drömväv. ”Min, bara min. Tänk om hela världen vore min. Då skulle ingen kärlek vara blind.”, sjunger Johan Borgert i en av årets allra varmaste svenska poplåtar, ”Då skulle ingen kärlek vara blind”, en låt som dyker upp som nummer fem på den här skivan. Det är först då han fångar mitt intresse på allvar. Inledningen med ”Agnes Cecilia”, ”Jag tror jag heter Daniel ikväll” och ”Smälter i ditt huvud” lovar gott, men får mig inte att reagera särskilt hårt. Trallvänlig indiepop som jag förstår växer som en lavin på ett dansgolv fyllt med glada människor, men som en vanlig vardag på jobbet inte genererar mer än ett taktfast nickande.

För mig låter Johan Borgert som bäst när han sänker tempot och skalar av några lager instrument. Det är därför jag vaknar till när skivans fjärde låt, ”Skänker en tanke” sprider intresse i mitt rum. Det är därför jag spetsar öronen till ”Då skulle ingen kärlek vara blind”. I dessa låtar faller alla bitar på plats och ett snyggt poppussel visar upp sig. Samma sak i sången de trasiga i ”Jenny”.

Johan Borgerts låtar bär fortfarande på ekon av Kent som de lät på debuten och ”Verkligen”. Sättet gitarrerna vävs ihop och driver låtarna framåt är i många delar identiskt, men på inga sätt stölder. Orden påminner om Jocke Bergs, men är ändå unika för den här låtskrivaren. Johan Borgert går sin egen väg.

Tillsammans med Holy Madre kommer han nå ut till fler unga människor den här gången. Som på kvällen dansar sig lyckliga till ”Make up” och de andra poplåtarna. För att dagen efter glida in i eftertänksamhetens dvala till den andra sidan av den här skivan.

Kanske inte en fullträff, men några rejäla steg framåt. Snart är han ikapp både Ossler och Ulf Stureson. Det här är en skiva som växer till sig för varje gång jag lyssnar på den. Blandningen är bra. Den jobbar på från början till slut utan att skaka om min värld, men den gör den tillfälligtvis en aning mer intressant att leva i. Det räcker gott för mig.

Så jag kan sitta här och nicka i takt.