Jag hoppades att de skulle låta lika bra som på singeln ”Leather” som jag fick i somras, där de kombinerar rockens bästa driv med den lättsmälta radiopopens enklaste grepp. Då hade den här skivan varit riktigt intressant.

Men i fullt format blir det inte intressant. Skivan försöker och vill, men lättar aldrig från marken. Hur snyggt sångaren än drar ut på tonerna, hur tajt de än arrangerar låtarna. Det blir inte mer än stabil radiorock som flirtar flitigt med åttiotalet. Två band har skymtat framför mina ögon varje gång jag lyssnat på den här skivan. Grace och Stallion. Två svenska åttiotalare som säkert låtit så här idag.

Men jag tycker absolut inte illa om den här skivan. Det är bara det att den inte väcker några känslor i mig. Den ligger mest i bakgrunden och låter. Som skvalradio. Ofarlig och harmlös.

Trots finfina låtar som ”Leather”, ”Cherish” och ”Fly” slutar det med ett kanalbyte. Jag hade högra förhoppningar på den här skivan. Som grusas i en kompromiss som låter lite för mycket professionellt låtskrivande i stil med Melodifestivalen och Fame Factory.

Jag lyssnar på nytt med Saybia istället. Där finns allt jag saknar hos The Brand i dagsläget.