Queen. Jane's Addiction. Aerosmith. Mansun.

Om och om igen flimrar de förbi framför mina ögon, grupperna The Music påminner om. Leeds unga stoltheter är på inga sätt ironiska som The Darkness. The Music är på riktigt. Blodigt allvar är det. De har filat på skalorna. Tränat på att slå hårt på trummorna. Och lyssnat på hårdrock.

Rejält uppskrivna har de också blivit. Debuten från 2002 kantades av lovord. Så nu är skivan kopieringsskyddad.

Allt med The Music känns post. Postironiskt. Posthårdrockigt. Postbritpoppigt. Posttonårigt, eftersom pojkarna klivit in i tjugoårsåldern. Postminimalistiskt eftesom de blåser upp en ljudballong minst lika stor som en av Pink Floyds gamla upplåsbara stadiumgrisar.

Gitarrmattor spetsas med vassa solon. Pumpande bas och trummor vägrar falla in i traditionell hårdrocktakt. Elektroniska sjok av stämningsljud hälsar sporadiskt på i ljudbygget. Och längst fram Rob Harveys lätt manierade sång, hela tiden uppskruvad på max av vad han klarar av. Han sjunger sig blå. Där ligger också The Musics största problem. De saknar nyanser. Sången ska inte alltid vara på max, då låter det bara nödigt i mina öron. Jämntjockt.

Ett problem de delar med bland andra Hardcore Superstar.

Ursäkta om jag trampar på någons tår, men de här småkillarna behöver växa upp och förstå att allt inte behöver vara så stort. Just nu är de lite för mycket som en speedad dörrvakt från helvetet, med konstnärliga ambitioner. Ungefär som Muse, som trots allt har just det jag saknar hos The Music. Något unikt.

Men trots att jag egentligen inte gillar den här skivan, tycker jag om att lyssna på den. Så det finns hopp. Både för bandet och mig.