Jag blev häftigt förälskad i ”Blazing Arrow” redan vid den första lyssningen för ett par månader sedan och kände mig rädd för att vara lurad. Så där lurad man kan bli om musik är väldigt självhäftande, men sedan bleknar innan man fått någon djupare relation. Men jag har inte ledsnat, tvärtom. Skivan känns snarare som […][...]

Jag stötte oförhappandes på Blue Break Beats vol. 2 på en skivrea förra året och fick direkt en bästisskiva för en månad framåt. Den följdes snart av volym 3 och för några veckor sedan lade jag vantarna på den fjärde plattan i serien. (Den första återstår för att göra min serie komplett och jag är […][...]

Han är tillbaka med sitt andra album, killen som skriver som det låter. Albumtiteln betyder alltså Just Listen. Och just ja, han har dumpat andra hälften av sitt artistnamn Musiq Soulchild. Heter bara Musiq nu, vilket torde bli förvirrande för engelsktalande människor som talar om att lyssna på hans musik. ”Juslisen” då. För att göra […][...]

Jag var bara tvungen. Ursäkta att rubriken handlar om något som inte har med musiken att göra, men detta faktum har i högsta grad påverkat mitt lyssnande av skivan. Eftersom jag är en person som oftast lyssnar på skivor via iTunes har jag inte kunnat lyssna bekvämt och när jag vill. Det är värdelöst. Jag […][...]

Rubin Steiner är alter ego för fransmannen Fred Landier, en person med förkärlek för extrema blandningar och galna infall. Och definitivt rytmen i blodet. Arrangemang av egentligen osannolika byggstenar faller självklart på plats i den här mannens vård. Vassa och pockande housetrummor böljar glatt tillsammans med jazziga vibrafoner, trumpeter med sordin och hiphopbeats. Stråkar som […][...]

Denna skiva innehåller tolv funklåtar från åren 1973–1977, då discon växte sig stark och syntharna började erövra världen. Tolv bra låtar utan någon egentlig sammanhållande länk utom att de alla svänger mycket bra och är inspelade i USA under nämnda tidsperiod. Det är annars ett ganska brett spektrum inom funken med allt från 60-talsaktig soul-rhythm […][...]

Detta är den tredje samlingen i serien om goda kvinnor som sjunger funk. Den här gången är temat kärlek. Fysisk kärlek, destruktiv kärlek, romantisk kärlek eller ett vasst konstaterande att kärlek stinker. Låtarna är från sent sextiotal till sent sjuttiotal och spänner över en hoper stilar. På ena kanten den hårt hållna (men ack så […][...]

Glenn Lewis har sagts vara tvåtusentalets Stevie Wonder. Det är Stevie Wonder som har sagt det. Och det är sant, varje årtusende behöver en ny Stevie Wonder. Inte! Att vara en ny Någon är i helt igenom en onödig företeelse. Och även om jag är den första som skriver under på att Stevie Wonder har […][...]

Den andra editionen av den här skivan kom några månader efter att originalversionen dragits in. (Jag recenserade förra versionen den 19 augusti 2001 och om du vill veta mer om gruppen och skivan kan du klicka på länken intill och komma tillbaka hit sedan.) The Neptunes är ett flitigt anlitat producentteam i USA för tillfället […][...]

The Rainbow Children är det första skivsläppet Prince gör som sig själv på 10 år, och nu är det på riktigt. Prince är verkligen tillbaka igen. Den här gången med fler referenser till sina egna tidiga verk än någonsin. Det är precis som om han äntligen blivit kompis med sitt förflutna – ja, med sig […][...]