Whitney Houstons musik har alltid varit lite för snygg och blankpolerad för att jag ska ta den till mig helt. Men då och då har jag blivit knockad av hennes ibland fullständigt overkliga röst. Det har känts surrealistiskt att det innanför den docksöta fasaden bott en så stor röst. Vilken lycka det skulle vara att […][...]

Jag är ganska besviken på den här skivan av flera skäl. Dels har jag följt Eric Gadd ända sedan hans första skiva och alltid hejat på hans försök att göra funken och soulen svensk, dels hade jag en förhoppning om att hans softa period var över i och med förra skivan ”Spirit”, där det dök […][...]

Begreppet soulmusik är väldigt vitt och svårt att omfamna. Å ena sidan kallades det soul på sextiotalet när exempelvis Otis Redding, Sam and Dave och Aretha Franklin kved lungorna ur sig och framkallade den bästa sortens genomhård och grymt svängig musik. Och likaså när D'Angelo, Angie Stone och andra nutida favoriter gör innerlig och skitbra […][...]

Så fort jag fick första skivan i spelaren kändes det som jag sögs tillbaka i tiden. Jag hängde inte med alls, men jag blev tonåring igen. Det här är musik jag byggdes av. Inkörsporten till den hårda funken och egentligen all den musik jag älskar mest i dag. Det är svårt för mig att försöka […][...]

Det är inte alls ofta det händer. Väldigt sällan faktiskt. Inte ens en gång om året. Att en skiva överrumplar mig och tvingar mig att älska den. Den här skivan lyckades på en genomlyssning. Jag är ingen rockperson direkt. Förutom tung jävla hårdrock med bluesanor och lite annat smått och gott kan man lätt räkna […][...]

Utan att lyssna på texterna överhuvudtaget kan man lika gärna tro att låtarna handlar om hångel och sex, som de flesta r'n'b- och soulsånger brukar. Det är studsigt, lite smörigt, lätt funkigt och så glatt och blodfullt att man inte ens snuddar vid tanken på bibelns förmanande ord. Men nog handlar det om Jesus och […][...]

Det jag gillat mest med DJ Jazzy Jeff när han jobbat med Will Smith är hans lekfullhet, det sköna jazzgunget, de oväntade influenserna och det precisa snabba skivhanterandet och mixandet. Charmigt, men med en solid rytmkänsla och musikalitet som inte (alltid) skymts av Wills vidöppna käft. Den här skivan är inte alls som jag hade […][...]

Soulfarbrorn Solomon Burke har gjort comeback, det har väl varit svårt att missa den sista tiden, så mycket som skrivits om den här skivan. Fast egentligen har han inte gjort comeback, eftersom han dels aldrig riktigt slutat göra skivor sedan debuten 1962, och dels att han knappast varit så uppmärksammad som han är nu. Solomon […][...]

En dag i början av året fick jag en mp3:a skickad till mig av min kompis Erik. ”Did you give the world some love today, baby” sjöng någon Doris jag aldrig hört talas om. Han tyckte det var månadens låt och ville sprida glädjen vidare. Nja. Sådär, va. Men den växte. Att den växte. Nu […][...]

Jag tänkte för en gångs skull vara aktuell och skriva om musik som ligger på hitlistorna. Den som inte hört den oskattbara låten ”A Little Less Conversation” med Elvis (och i och för sig nåt talanglöst klantarsel som kallar sig DJ och har sabbat låten nåt bedrövligt) den här sommaren finns troligtvis inte. Låten kommer […][...]