I går fick jag en religiös upplevelse igen. Det händer inte så ofta, men varje gång jag får det är jag fast besluten om att gud gömmer sig bakom det profana namnet Funk. Och att jag träffar gud på tok för sällan. Maceo Parker med tätt vidhängande band spelade på Katalin i Uppsala och vi […][...]

Det här lär vara den första svenska hiphopskivan och den spelades in 1983. En historisk händelse som är väl värd en återutgivning. Och även om det direkt hörs att rappen och hiphopsoundet är på bäbisstadiet, så är det mesta av musiken så svängig och välspelad att det inte stör alls. I cd-häftet beskriver Per Tjernberg […][...]

Jag har ingen bra historia ihop med Kaahs musik. Han har alltid varit en sån som jag får konvulsioner och skrikanfall av. Jag har krupit under en kudde eller hångarvat när jag har hört hans låtar. Jag är inte den som har mest överseende med speciella sångröster och krystade betoningar, men vanligtvis brukar jag bara […][...]

60 år är han, Maceo. Det skulle man aldrig gissa, om man inte visste hur mycket han har spelat förut. Inte en ton är trött, det stänker energi och svett om hela skivan. Och det har det säkert bokstavligt talat gjort under inspelningen, som har skett live i studion. Maceos band bestående av Greg Boyer, […][...]

Det känns som en evighet sedan jag fick den här skivan och det är det nästan. Men när jag hör första takterna av ”In The Stone” försvinner tiden och det känns som första gången jag hör den. Eller rättare sagt – som när jag hade lyssnat några gånger och blivit kär, vilket i och för […][...]

Barbara Morrison är ingen duvunge, trots att hon inte är ett så känt namn. Hon har sjungit i närmare 30 år och det tillsammans med många av de stora jazzartisterna. Nu har hon slagit sig ihop med några ur den svenska unga jazzeliten. Peter Nordahl, Patrik Boman, Anders Ullberg, Jesper Kviberg och Gunnar Bergsten utgör […][...]

Eftersom jag är ett sent väckt Aaliyah-fan, som tar bestämt avstånd från R. Kelly och hans slisk, är jag ganska nöjd med att urvalet låtar mestadels är från den senare perioden. Den hårdare. Med Missy och Timbaland. Men å andra sidan är det en ganska vissen best of eftersom fem låtar är från sista skivan. […][...]

Mitt korståg för funk och jazz fortsätter med en trombonist. Fred Wesley har spelat med såväl Count Basies och Lionel Hamptons orkestrar som med James Brown och Parliament/Funkadelic. Tillsammans med Maceo Parker bildar han stommen i The Horny Horns. Det är bara att skrapa på ytan att berätta det här, men det räcker nog. Undertiteln […][...]

Man behöver inte alls gilla hiphop för att uppskatta den här skivan. Det finns faktiskt rock, funk, knas och groove så det räcker åt alla. Och de raka, osminkade historierna Common berättar kan ses som en bonus ovanpå allting annat. ”Allting annat” är heller inte en så stor överdrift som man kan tro, för inspirationen […][...]

Så här kan det gå till att skaffa en skiva: Man har en dator som får hårddiskkrasch. Man får datorn lagad och återuppstånden. Man måste hitta på ett namn till datorn. (Alla datorer bör ha namn, i alla fall macar. De är ju våra vänner.) Och eftersom den förra inkarnationen av datorn hade namnet Bootzilla, […][...]