Det här lär vara den första svenska hiphopskivan och den spelades in 1983. En historisk händelse som är väl värd en återutgivning. Och även om det direkt hörs att rappen och hiphopsoundet är på bäbisstadiet, så är det mesta av musiken så svängig och välspelad att det inte stör alls.

I cd-häftet beskriver Per Tjernberg (Per Cussion hette han på den tiden, ett gammalt skojnamn som hängde med från Dag Vag-tiden) händelseförloppet under den sköna nybyggarandan. När hiphopen var något helt färskt och av många kritiker betraktades som en snabbt övergående fluga.

När jag lyssnade igenom skivan kände jag direkt igen titellåten ”Don't Stop”, som finns på minst ett av mina gamla radioblandband från tidigt åttiotal. Jag skickade iväg ett mail till min jämnårige funkateerkamrat Micke om vad han hade för erfarenheter av Per Cussion All Stars. Svaret var så roligt att jag väljer att citera en bit rakt av:

”Jouni och jag såg dom på Club700, han frågade om 'there was any breakdancers in town' och Jouni gick naturligtvis upp på scenen och körde den gamla klassikern kålmasken.”

Humorn i detta blir garanterat större om man känner Jouni och hans vansinniga humor, men det är påminnelse om tiden då hiphopen fortfarande var något nytt och på lek. Kålmasken funkade säkert fint.

Han som ville ha upp breakdansare på scenen var troligtvis inte Per, utan MC:n Grandmaster Funk, en kille från Brooklyn som tillfälligt bodde i Stockholm vid tiden. Det fanns ungefär en enda rappare i Sverige och det var han, vilket är en närapå hisnande tanke 2003.

Det som gör att jag gillar den här skivan – förutom nostalgitrippen och historiken – är spelglädjen och skickligheten hos de fantastiska musikanterna (vid sidan om fenomenale Per Tjernberg själv): Christian Falk, Amadeo Nicoletti, Åke Eriksson, Ulf Adåker, Harald Svensson m. fl. Och att det egentligen inte alls bara är en hiphopskiva, utan under ytan en skiva med ett i stort sett tidlöst och gränslöst groove. Per Tjernberg är en man som utforskat världens alla rytminstrument och på något sätt lyckas få allt att passa ihop. Afrikanska, brasillianska och karibiska rytminstrument flätas ihop med den då ultramoderna hiphopen. Till och med lite lätt scratch (med en ABBA-skiva!) hörs på ”Paying The Price”, som fanns med på uppföljaren ”Beatwave” och här är med som ett av sju bonusspår.

Att använda en trummaskin genom att slå på knapparna som på en trumma är lysande (enligt Per Tjernberg själv ett stenålderssätt för att han inte klarade av att programmera den). Ett synthetiskt ljud med ett mänskligt anslag. För perfektion stör mig. Det alltför exakta gör mig nervös. Och på samma tema blir jag lycklig när jag läser att ”bakgrundsloopen” i flera av låtarna faktiskt är ett gäng musiker i studion, harvande samma slinga minut efter minut. Med The Roots-konserten i färskt minne kan jag bara konstatera att det tack och lov har kommit tillbaka. Hiphop med levande instrument är framtiden.

Andra saker som är värda att nämna är Parliament-covern ”Up For the Downstroke”, inte för att den behövs eller är bättre än originalet, men för att den är äkta och riktigt bra. Dr. John gästar i sin egen komposition ”I Walk On Guilded Splinters”, som är kyligt skön.

Men skivan är trots allt 20 år. Och det har runnit mycket vatten under broarna sen -83. De tidstypiska inslagen på skivan – inklusive ABBA-scratchen, den Grandmaster Flashliknande rappen och de tomma syntetiska ljuden – känns gammaldags, ingen nostalgi i världen kan råda bot på den känslan.