dagensskiva.com

48 timmar

Text

Med Maceo i Uppsala

I går fick jag en religiös upplevelse igen. Det händer inte så ofta, men varje gång jag får det är jag fast besluten om att gud gömmer sig bakom det profana namnet Funk. Och att jag träffar gud på tok för sällan.

Maceo Parker med tätt vidhängande band spelade på Katalin i Uppsala och vi som var där sög i oss det sköna och dansade oss yra. Hyperspänd och avslappnad på samma gång stod jag med mitt lyckliga leende och lät funken strömma genom kropp och själ. I dag är jag en helad kvinna. Två och en halv timme höll dom på, fast det kändes som ett par ögonblick.

Bandet är ohyggligt tajt. ”Skeet” Curtis och dom andra i rytmsektionen lägger en stadig och överjordiskt groovig funkmatta som dom andra kan göra vad som helst på utan att misslyckas. Inte för att någon någonsin spelar fel och trist, men man skulle få lust att dansa även om någon läste yxig poesi över det kompet.

Makalöse Maceo spelade och sjöng som den mästare han är. Fenomenalt. Som vanligt finklädd som få och äntligen utan sin mjölkmustasch. Alla i bandet var uppklädda i sina bästa gåbortskläder. I ”Skeet” Curtis fall betyder det i och för sig skjorta, slips och skinnväst, men blåsarna hade riktiga finkostymer. Det är klass på Maceos band.

Martha High från James Brown-kollektivet hojtades fram och fick sjunga Lyn Collins ”Think”, Maceos son Corey rappade och sjöng, Sweet Charles Sherrell (även han en gammal kamrat från JB's) hoppade också fram ur körledet och rev av ”Knock On Wood”. Och sen alla låtarna från ”Made By Maceo”, som bara de är underlag för en oomkullrunkelig turné.

Några till saker som måste nämnas:

1. Meningsfulla solon. Det som brukar vara stämningssänkare var helt integrerat och drog aldrig ner tempot. Mitt i ett solo kom ett break eller en refräng och så fortsatte det lite till. Mycket bra.

2. Aldrig förr har jag stått i en publik som sjunger funk i stämmor. Det var mäktigt.

3. Tillräckligt begåvade och erfarna musikanter behöver ingen prestige, utan kan se
a) barnsligt lyckliga
b) generade
c) förvånade
d) knasiga ut.
I det här fallet var det mest a) som gällde, men den blyge trumpetaren Ron Tooley fick nog lite mer applåder och ovationer än vad han är van vid. Och ultracoole trombonisten Greg Boyer hade ett minspel och ett kroppsspråk som bara självsäkra män klarar att visa upp.

4. Man kan aldrig tacka sitt duktiga band för många gånger. Jag gissar att bandet fick 30 jublande applåder på uppmaning av kärleksfulle och ödmjuke Maceo. Konsertens budskap var ”Love and Peace” och det fanns det gott om på Katalin i går kväll.

Mer funk åt folket!

Fifi Ström

Publicerad: 2003-04-10 02:09 / Uppdaterad: 2003-04-10 02:09

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig