60 år är han, Maceo. Det skulle man aldrig gissa, om man inte visste hur mycket han har spelat förut. Inte en ton är trött, det stänker energi och svett om hela skivan. Och det har det säkert bokstavligt talat gjort under inspelningen, som har skett live i studion. Maceos band bestående av Greg Boyer, Ron Tooley, Vincent Henry, Will Boulware, Bruno Speight, Rodney ”Skeet” Curtis och Jamal Thomas är en solid funkmaskin som har spelat ihop ett bra tag. Hyfsat tajta och raska har dom allt blivit. Och de lär ha bra kondition, livespelningarna håller oftast på i fyra timmar eller så.

Det verkar nästan som om skivan är gjord för mig. En blandning av knasigt svängig funk med gospelstuk, fläskigt slap bass-groove, gladlynt showjazz som från det oskyldiga 50-talet och bedårande vackra instrumentalstycken. Allt det jag älskar och håller av på samma lilla skiva. Det blev nästan lite kusligt när jag hörde att de ropade mitt namn i slutet av första låten, ”Come By And See”. Det visade sig dock vara en föränderlig refräng som gick från ”Lee Lee Lee” via ”Cee”, ”Dee” och ”Tee” till ”Fee Fee Fee”. Men jag känner mig ändå stolt på något sätt.

Efter att ”Come By And See” (där Candy Dulfer gör ett gästsolo) har visat att skåpet ska stå i gladfunkhörnet, följer stentunga ”Off The Hook” och ”Hats Off To Harry”, som är Maceos hälsning till sin spelkompis i skolan. ”Quick Step” är snabb och stötig, säkert makalös live tänker jag. Maceos son Corey Parker har skrivit och rappar på ”Those Girls”, en riktigt skön funkberättelse om hur pappa Maceo lärt sin pojke allt han vet om kvinnor.

”Moonlight In Vermont” är en gammal jazzstandard och Maceo gör den på ett utsökt sätt. Sen kommer covern ”Lady Luck” som först gjorde mig förvånad, men nu känns helt logisk. Ett klassiskt hejigt shownummer med storband på bluesackord, som lika gärna kunnat croonas av Frank Sinatra, eller varför inte David Lee Roth, den skojaren. Astrevligt är det i alla fall.

”Don't Say Goodnight” är en mer kontemporär jazzballad i småmoll, som följs av Rufuscovern ”Once You Get Started” samt en instrumentalversion av ”Those Girls” och en välförtjänt repris av slutet på ”Lady Luck”. Ett paradnummer ska man ta om.